Trycker lite på off

Efter att fotbolls VM stått på konstant och blicken lite för ofta är klistrad vid telefonen känns det fräscht att göra en liten paus från alla skärmar.

Kanske får jag nåt ryck och bloggar nån gång ändå, om jag får ett fett uppslag.

Annars ses vi i augusti.

Kram och kärlek!

Veckan som varit

Vad mycket lättare allt blir när det är varmt! Och roligare dessutom! Christian har inte semester förrän om nån vecka och därför känns det som att jag jobbar ganska hårt. Många är bortresta och mycket barnvänligt (barbacka!) stänger ner.

bild(139)

Förra helgen träffades hela min familj med syskon, föräldrar och syskonbarn. Vi är alla skakade av att pappa är så sjuk och det känns extra härligt att få vara tillsammans och bara vara.

bild(138)

Familjen Hannus har äntligen kommit tillbaka från sin semester och i början av veckan hängde vi mycket hemma hos dem. Deras granne har skaffat (de bara tog en gathund under en resa i Italien!) världens gulligaste hundvalp.

bild(137)

På tisdan gav jag mig på att cykla de fyra kilometerna till vår närmsta badsjö. Det gick ganska bra, bara några meltdowns längs vägen.

bild(136)

Cykelvägen till sjön är betagande vacker.

bild(135)

I slutet av veckan firade vi Nora som fyllde 6 år.

bild(134)

Och igår njöt jag av att vara mäklarhustru (visningar, visningar) och försökte underhålla barnen bäst jag kunde.

bild(133)

Idag har vi haft en supermysig dag. Med gudstjänst och utemat och sen ett besök på Kristianstads järnvägsmuseum. Det var riktigt bra, modelltåg att titta på och gamla stora tåg att klättra i och fri entré!

 

De tusentals besluten

Som vuxen människa har man en ganska etablerad uppfattning om vad som är rätt och fel. Det har satt sig i ryggmärgen, det här är ok för mig, här går mina gränser.

Och det känns som en av de största utmaningarna med att vara förälder – att få ett helt oskrivet blad med normlöshet där man ska styra upp och sätta gränser. Varje dag är ofantliga mängder av hela tiden nya situationer där man måste bestämma vad som är ok, vart gränsen går.

Det kan vara särskilt svårt med allt det där som inte är farligt men kanske ändå inte ok. Att slicka på toaborsten? Att öppna luckan till dammsugaren och skruva? Att sjunga högt högt på bussen? Hela tiden nya situationer att ta ställning till.

Och ibland går det bra. Man hittar en skön magkänsla och håller en ganska schysst balans för vart gränserna går. Men ibland… (läs som idag) När man själv är skör och pms-ig. Då blir det en kalibalik av att ena stunden bli totalt låt-gåig där ipads, nappar och chips levereras i absurdum, och att andra stunden bli diktatorkärring som skäller på 2,5 åringen när han kissar på golvet.

Ja det är inte lätt. Fortsätt kämpa på alla ni som sysslar med uppfostran. Det är sannerligen inte så enkelt.

Alltså den här låten!

Den ger kämparglöd för så många olika situationer.

Men mest tänker jag på alla er som regelbundet drabbas av depressioner. Som sjunker djupt och allt är svart och ni känner er ensammast i världen. Vad modiga ni är som vågar berätta! Som genom det låter oss som står bredvid vara det vi vill vara – din soldat.

Läsvarning

Jag heter inte Miriam (inbunden)

Det känns nästan lite tråkigt att veta att man redan läst sommarens bästa bok. Jo, men så måste det bli. Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. En liten berättelse om en 85-årig tant som vecklar ut sig till att bli både ett nutida relationsdrama, en gripande skildring av livet i koncentrationsläger och en bok som vill diskutera ett högaktuellt ämne om den romska kulturen och att leva i skam. Läs-måste!

Jag tyckte så mycket om Majgull Axelssons varsamma sätt att hantera karaktärerna och har därför gett mig på en tidigare roman av henne (is och vatten, vatten och is), får se om den håller samma kvalitet.

Sommardagar

Jag blev påmind igår om att förra året började ju sommarvärmen i juli. Så än tappar vi inte hoppet!

bild(130)

Nu njuter jag av det sista av våra underbara pijoner. Med fotbollen som en ständig följeslagare (jag har börjat plöja sommarböcker under matchtid).

bild(131)

Och så har jag tröttnat lite på att springa. Jag tar en paus och har fått låna Joels racercykel och simmar i Råbelövssjön. Satsar på att fyrtioårskrisa med en ironman, vi får väl se…

bild(132)

Men mestadels ser mina dagar ut såhär. Mer eller mindre kaos, ganska mycket mys och hemskt mycket kladd.

 

Det bor en atlet inom dig!

På begäran kommer mer löpnings-pepp!

Jag tror mig ha en spaning som handlar om självuppfattning och självbild i förhållande till vad man tar sig för träningsmässigt.

Vid två tillfällen har jag haft med mig vänner på löprundor där de efter ca en kilometer fått ge upp och säga; Pust, det här orkar jag inte. Planen var att vi tillsammans skulle springa en mil och i deras huvuden skulle de klara det utan några problem. Men efter bara en kilometer gav de alltså upp. Detta har hänt med två helt olika personer och ska jag hitta en gemensam nämnare kanske det skulle vara att de är ganska nätta i kroppen.

Kan det vara så att en del smala människor tänker att de är mer vältränade än de kanske är? Och kan det även vara så att en del lite större människor tänker att de är mindre vältränade än de är? Vår omgivning lär oss att allt hänger på vår vikt. Smal=vältränad  tjock=otränad

Jag älskar den amerikanska versionen av ”biggest loser”. Det hjälper människor att komma till roten med sin problematik på ett kärleksfullt sätt. En sak jag verkligen uppskattar är hur tränarna precis i början när de möter sina adepter ser saker, egenskaper i personernas sätt att angripa träningen som ligger långt bortom det man ser med ögat. De säger ibland ”det bor en atlet inom dig”. Jag ser en person som är stark, uthållig och aldrig ger upp – oavsett hur din kropp ser ut.

Att träna hårt är något alla som har friska kroppar mår bra av. Det är en fröjd inte bara förunnat några få, som ser vältränade ut. Du kan mer än du anar. Utmana dig själv! Du är starkare än du tror.

När internet tar slut

Ibland sitter man och slösurfar (det blir lite extra mycket av det nu när det är fotboll igång 24-7) och upptäcker att internet tagit slut. Alla ens vanliga hamnar har man ankrat och nu ligger world wide webb där som en ocean – och man har ingenstans att ta vägen. Här kommer några tips på roliga sidor att surfa runt på.

SIKÖ – en auktionssida med gamla prylar, som finns att hämta i Kristianstad och Malmö. Fynd-varning!

Svenska namn – ja, jag är namnnörd, men jag älskar att söka på alla möjliga namn och dess betydelser

ETSY – en hantverksmarknad med all världens underbara handgjorda grejer

FACEBOOK – en sida där alla möjliga personer (ens vänner i verkliga livet!) har en gemensam anslagstavla och berättar små roliga saker (eller klagomål) från deras liv.

 

Att gå igenom elden, och sen att gå lite till

Livet har lärt mig någonting om att när man går igenom en tuff period. När man gått igenom ett eldbad av livets käftsmällar och man ligger utpumpad på andra sidan, så är det ofta inte helt över. Innan en ny årstid infaller – kommer det ofta fler motgångar. Som snöfall i april.

Åh, jag skriver det inte för att få er att tappa hoppet. Jag vill istället ingjuta hopp, få er att kämpa lite till.

När jag var ute och sprang igår började jag fundera över detta. Hur Bibeln lovar oss att vi inte ska prövas över vår förmåga (1 kor 10:13). Jag har varit så himla arg på Gud, för jag har tyckt att han inte håller vad han lovar. Jag har känt mig prövad över min förmåga.

Med några års perspektiv, från när jag var djupast på botten så börjar jag se det där i ett annat ljus. Att hur stor min förmåga är kanske inte ligger på mig eller mina känslor att avgöra.

Och jag kom att tänka på två ganska banala bilder om när det inte går mer, men att det går lite till. Den ena är när jag kom in i målfållan efter maraton. Och hur jag var så utpumpad att jag nästan inte minns hur jag lyckades ta mig via duscharna till att hitta Christian. Att den där halvtimmen efter loppet, nästan var jobbigare än att springa de där fyra milen – för jag hade slutat kämpa. Och den andra bilden är från mina förlossningar. Hur man verkligen ger allt man har för att föda ut det där barnet. Och sen ska de sy i ens underliv efteråt. För mig har det nästan varit det jobbigaste med att föda barn. Att det inte är över när det är över. Att man måste hålla ut lite till, efter att man liksom gått i mål.

Så älskade vänner. Alla ni som jag vet vandrar igenom mörka helveten just nu. Ge inte upp! Lite till. Fortsätt äta, fortsätt sova, fortsätt be. En ny dag kommer.