Frukost, minst sagt

I lördags dukade min syster upp en brunch som kunde få de finaste hotellfrukostarna att slänga sig i väggen…

Orsaken var vår kära svägerska Karin, som fyllt 30 och som vi vi gav en överraskningsdag med tjejerna i familjen i present.

Ninni hade inte sparat på krutet.

Nöjd över sitt verk.

Turkisk yoghurt med hallon och honung.

 

Fanny og Alexander

I fredags mötte Sara Hannus upp mig vid skolan och körde mig i sin raggarbil till Malmö.

Sara är dramapedagog och hade ett tydligt mål med vår resa, som via tåget över bron, gick vidare till Köpenhamn.

Efter några timmars strosande i den fantastiska staden,

begav vi oss till det konglige dansk teater för kvällens föreställning av Ingemar Bergmans Fanny og Alexander.

Vi laddade med socker och koffein och jag tänkte att dryga tre timmar med danskt kostymdrama nog skulle bli en utmaning.

Men på sjätte raden och med storartade skådespelarinsatser i ett högt tempo i pjäsen så hade tiden plötsligt flugit.

Och vi gick hemåt i den köpenhamska natten.

Taggade

I veckan har vi haft det fjärde och sista informations mötet för föräldrar och blivande elever om Antonskolan Österäng.

Den andra Antonskolan, som vi är i full gång med att planera för att kunna starta till hösten.

Det är ett så himla spännande arbete och på ett sätt alldeles omöjligt. Men tillsammans. Med mina brinnande föräldrar i spetsen och så många duktiga lärare med på tåget så tror vi att vi väntar på något alldeles fantastiskt. Tusentals timmar av hårt arbete förstås. Men också, många skratt, mycket kärlek. Och för oss obotliga optimister, en dröm om ett lite bättre samhälle och en trygg plats för de barn som växer upp.

Det är aldrig för sent

Jag tror inte att man ska älta allt. Vända och vrida på detaljer och småsaker för mycket.

Men, den senaste veckan har jag funderat över vad vi har för ansvar för det bagage vi släpar omkring på. Alltså inte för bagaget i sig. Mycket har hänt oss som inte vi rår över själva. Men det ansvar vi har för vad vi gör med våra sår, våra kriser och de oförätter vi bär omkring på.

Det jag drabbats av är att jag mött så många medelålders och äldre som verkar ha det där bagaget prydligt nedpackat i ryggsäcken. Som istället för att ha dealat med grejer verkar gå omkring och bära på allt det där som gått fel och gör ont. Och ibland har lång tid gått. Kriserna och såren kanske inte blöder längre. Men de varar och luktar illa. De pyser ut ur människor. De tar sig olika uttryck, ibland väldigt tydligt som bitterhet eller elakhet. Men nästan lika hemskt tycker jag det är när man märker hur människor liksom blivit lite distanserade till själva livet.

Som att man har erfarenheter som gjort ont och att man är så rädd för att det ska göra det igen att man håller allt på lite avstånd.

Jag tror vi behöver hjälpa varandra att hålla våra resväskor tillräckligt tomma för att kunna packa ner nya grejer i dem. Och det verkar inte finnas några genvägar dit. Vi behöver vara jobbiga, ställa obekväma frågor. Inte nöja oss med att konflikter som skapat sår rinner ut i sanden. Och vi har alla ansvar för vad vi gör med vårt bagage. Behöver vi gå och prata med någon professionellt så ska vi göra det.

Det är vi skyldiga de som är vi om 20 år att göra. Så att vi kan se oss själva i ögonen och säga, jag försökte åtminstone låta dig bli en fri människa.

Nästan för bra för att vara sant

När jag ligger i vår säng och tittar rakt ut så är det ett litet runt fönster jag ser.

Ett sånt där fönster som Simon och Tomas lite elakt säger finns i varje nyrenoverat svenskt hem. Ett sjömansfönster.

Igenom fönstret ser jag först en bädd av lila syrén.

Och bakom syrénen, ett helt hav av gul raps.

Man kan få frid i själen för mindre.

Golomolo

I lördags kändes Vittskövle lite litet så jag och Christian tog en tur till Malmö.

Det är skönt att titta på människor någon annanstans än i Kristianstad, det finns mer att bli inspirerad av.

Med lite thai-mat i magen var vi sugna på att träffa folk och lyssna till lite bra musik.

Så vi drog till Betlehemskyrkan och träffade sötaste Sofia Nilsson, kärt återseénde!

Och lyssnade till Mattias Svensson…

… och David Åhlén.

Det var föreningen Golomolo som arrangerade konserten, för att samla in pengar till sovsalar på ett barnhem i Uganda.

Kvällen avslutades med RebekkaMaria och hymns of Nineveh som gjorde en fantastisk konsert!

Morfar och hans fantastiska trädgård

Någonstans strax utanför Tollarp svänger man av den stora vägen till Malmö och hamnar i lilla världen. Där bor min morfar, som är 86 år och fortfarande arbetar heltid som trädgårdsmästare.

Vi hade med oss en god bärpaj och fick morfar att ta en kort paus för lite eftermiddagsfika.

Det finns mycket som är helt helt fantastiskt att titta på.

Småstad

Efter att ha jobbat några kvällar denna vecka slog jag till och slutade tidigt i fredags. Det blev en lunch med Sara Hannus. Fina, fina Sara Hannus som det ska bli så roligt att lära känna!

Efteråt mötte jag upp Lisa på lilla torg och vi tog oss var sin glass. Vi gick en vända på stan och sprang på så många människor vi kände, så som man bara kan göra i en småstad.

Bland annat sprang jag på min svägerska Karin som panikshoppade det sista inför lördagens bröllop. Jag följde med en sväng och agerade smakråd.

Framåt kvällen var jag och Christian hembjudna till familjen Newman. De bjöd på fingrillat.

Cornelia har också en bebis magen och den förväntas komma ut ungefär en dag före vår!

Att be

 Många kyrkor har ett särskilt rum för bön. Ibland behöver man skriva in i sin almanacka att man ska gå dit.

Ofta vet man inte varför det var viktigt förrän efter man varit där.

Det är märkligt att gå in i ett sånt rum, komma med hela sin människa. Allt man tänker på. Allt man är.

 

På något sätt försöka formulera ord till Gud. Hej Gud!

Olika tider i ens liv formulerar olika ord. Ibland många tack. Ibland många varför. Ibland många wow. Ibland många om du finns så är du dum i huvudet.

 I Östermalmskyrkans bönerum finns den här tavlan. (målad av Katinka Gustavsson som är förskollärare på Antonskolan!)

Och på något sätt formulerar den liksom allt det där. Både det som ligger långt ner i hjärtat och det som far runt i huvudet för stunden. Både det som är lätt och det som är svårt.

Den säger liksom samma som Lina Sandell sa 1879.

En liten stund med Jesus,
O, hvad den jemnar allt
Och ger åt hela lifvet
En ny och ljus gestalt!
När jag är trött af vägen
Och allt, som möter mig,
En liten stund med Jesus –
Och allt förändrar sig!

För det går inte att förklara. Vad den där stunden gör med en. Men för mig är det miraklet omisskänligt, att en liten stund med Jesus verkligen förändrar allt.