Blessings

Och jag slutar inte att berätta om hur jag och Sariba träffades.

 

Att vi hamnade bredvid varandra på en buss för snart nio år sedan.

För jag tycker att det är en berättelse som ger hopp!

Hopp om att vi inte vet vad morgondagen bär med sig.

Att ett litet beslut. Som att börja prata med någon på en buss kan göra skillnad både i ens eget och även i andras liv.

Och just nu är det söndagskväll och jag pustar ut.

För vilken härlighet det än är att ha fyra barn (och en mamma) på besök en helg,

så är man sannerligen helt slut efteråt!

Tack kära Sariba, Yesah, Foday, Kalipha och Kebah  för att ni är så underbara. Tack Christian för att du orkar vara gift med någon som träffar folk på bussar och bjuder hem dem. Och tack alla sköna (mamma, pappa, Danne, Karin, David, Molly, Lina o Freja, Troj, Greger, Joel och Marlene) som gjort den här helgen så grymt trots tokregn!

Hepp!

Magbilder och statusuppdateringar om mitt mående efterlyses.

Och ni vet, även om det inte syns på internet så är det väl klart att jag lever i det här. Vet att idag är dag 30+5, har läst mina tre gravid-appar och synat min ständigt växande mage. Jag kan även rapportera att jag mår väldigt bra. Mina antikroppar är lägre än de brukar och jag känner mig pigg. Den som får ta smällen är nog främst Christian för jag har mer humörsvängningar än en acnefylld fjortonåring.

Men min graviditet, även om den är hemskt efterlängtad, är inte hela mitt liv. Den är orsaken till mycket hopp och stor glädje men den är inte marken jag står på. Och så vill jag låta det förbli, även när jag blir mamma. Återigen sätter underbara Clara fingret på det här.

Tack för alla hejarop och allt stöd längs vägen! Kram

 

Halmstadsveckan

Christians 17 personer stora familj försöker ses en rejäl vecka om året. I år i ett hus i Halmstad.

Love var yngst i gänget.

Under samma julivecka fyller tre personer i Svahn-familjen år. Leo fyllde fyra.

Och firades med en spännande fyr-kamp.

Det längsta ordet vann!

Sweethearts.

Ingegerd fyllde år och fram kom den obligatoriska jordgubbstårtan.

Inte Agnes emot…

 

Födelsedagsfadäs!

Det fick bli lite bildvisning istället.

När första omgången småbarn åkt iväg blev det en mellandag då far och yngsta sonen och vi andra gjorde Halmstad by night.

Jag åt skaldjurspasta förstås!

Tredje födelsedan! Anna-Marias som önskade sig pengar skänkta till torkans offer på Afrikas horn.

 

Så kom nästa gäng barn och Albin satt still en liten stund medan han åt en macka.

Och lill-Stina.

Som bara ville leka med Christian.

Det blev härliga promenader längs kusten och några dopp, dock i ösregn. Har nog aldrig varit med om färre soltimmar under en vecka i juli, typ 0,1.

23 juli

Vissa dagar suckar man inte över ett dåligt semesterväder.

Medan dödsantalet ökar i Norge är man tacksam över att få vara tillsammans med nära och kära.

 

På grund av en superdålig internetuppkoppling står bloggen stilla medan jag och Christian är med familjen Svahn i Halmstad för en vecka. På gensyn!

På ämnet gubbighet

Efter några sommarpratsprogram förra veckan konstaterade jag äsch vad gubbigt det är!

Efteråt har jag reflekterat över vad jag menade med det. Vadå gubbigt? Vad betyder det? För det är ju inte så att jag har någonting emot gubbar, nej tvärtom. Men det finns något i begreppet gubbighet som jag verkligen ogillar.

Jag tror att gubbighet i mitt vokabulär betyder ett förhållningssätt till livet där man tycker att man själv verkligen har åstadkommit något. Man har arbetat hårt och tycker därmed att man gjort sig förtjänt utav den höga levnadsstandard man har. Gubbighet är förknippat med självgodhet, kanske inte att man tycker att man är perfekt, men man är ganska bra va? Man har koll på livet, vet att det inte bara är lätt men vet också att man kan hantera de flesta situationer. Man blir sällan överraskad, är inte särskilt nyfiken. Förutom på hur det där vinet smakar som man inte provat än, eller hur den där vällagrade chevrén gör sig till en färsk fikonmarmelad. Gubbighet är förknippat med livsnjutning. Något jag ofta uppmuntrar. Men i det här sammanhang har det den bittra bismaken av att man förtjänat det, jag har förvaltat mitt liv väl och nu ska jag också få njuta av det.

 

Alltså kan även unga människor drabbas av gubbighet. Och det enda man kan göra för att hålla sig borta från det är att se livet som en gåva. Att jag har det så materiellt bra som jag har det är inte min förtjänst utan något jag ständigt ska vara tacksam för. Livet är större än mina erfarenheter av det. Ja, mitt recept mot gubbighet är att bevara barnet i sig, nyfiket och förundrande.

tivolirock

 

Kristianstadsdagarna avslutas alltid med minifestivalen tivolirock. I år med artister helt i min smak, ja till och med solen dök upp!

Miss Li.

Som avnjuts bäst liggandes på filt.

Därefter Looptroop som förstås uppmanade publiken att bua ut Sverigdemokraterna ur riksdagen. Inte helt rumsrent i Kristianstad (där SD har förlagt sitt Sverigekontor), men härligt uppfriskande.

Pepp inför Frizon!

Langos förstås.

Och så dök våra bästa konsertkompisar upp!

Sara och Mikael, som sällan bangar!

De kom mest för Timbuktu och Damns skull.

Och ja, det är väl skäl nog? Jason for president!

Kvällen avslutades med Daniel Adams Ray.

Ursäkta min franska,

men tack för en tusan så härlig kväll!

 

 

Finingar

Blir alldeles varm i hjärtat av att jag får bo i närheten av sånna häringar!

Mr and ms Magnusson.

Och ständigt pepparkaksbruna fru Magnusson!

Modern, gladare än man kan tro.

Snabbcyklar’n Lundqvist.

Och stammis-Jenny (hon gick in på ett fik hon börjat gilla här i närheten och de sa vi har diskat din kopp!)

Finingar är ordet!

Att välja tacksamhet

Det börjar bli svårt att sova och i natt låg jag och tänkte på de senaste somrarna som varit.

2008 - nyopererad i magen och därför mestadels sängliggande och allt skedde långsamt och försiktigt.

2009 – komapers nr 2 och en sjukhusvistelse som varade nästan hela sommaren.

2010 – tårar som aldrig ville ta slut för den sorg vi levde i efter besked om att vi nog inte skulle kunna få barn.

Och jag tänkte i natt. Att jag kan leva kvar i självömkan, det vore nog den enklaste vägen att gå.

Men eftersmaken efter gårdagens lunchsamtal med min kollega Mhret levde kvar. Ett samtal som handlade om den tacksamhet som Mhret lever i. Hur hon tackar Gud varje dag för att hon får bo i Sverige, för att hon får ha sina barn nära sig och för att hon har ett jobb att gå till. Och det sjuka är detta. Att Mhret har en historia som skulle vara en självklar utgångspunkt för självömkan. Hennes man har blivit mördad, hon fick fly sitt älskade hemland och hon fick till på köpet vara åtskild från sina barn i tre långa år. Ändå lever hon i tacksamhet.

Att leva i tacksamhet istället för självömkan står inte i motsatsförhållande till att på allvar sörja sina sorger. För ett år sedan skulle jag aldrig kunna ”välja tacksamhet”, jag sörjde och det hade varit självbedrägeri att inte ta den sorgen på allvar. Medan vi står mitt uppe i en svår situation kan vi inte göra någonting annat än att bara finnas där. Vi måste gråta våra tårar. Våra sår måste få blöda. Jag tror inte Mhret var glad och tacksam under hennes svåra år på flykt.

Det jag är ute efter är vad vi gör med våra erfarenheter efteråt. Det är där det finns ett val. Att gräma oss över det som gick fel eller att vila i ett tyst tack över det vi faktiskt har.

Tack Gud för Christian och våra fina familjer. Tack för att vi får omges av så många fina vänner. Tack för barnet som växer i min mage. Tack att jag har en säng att sova i och mat att äta. Tack för att jag får all sjukvård jag behöver nästan gratis. Tack för musik och skratt och ögonblick som stannar kvar i magen. Tack att jag får leva.

Kompisar från förr

Plötsligt var det tid att ses igen! Ett kompisgäng som hängde kring gymnasietiden och sen dess knappt setts på tio år.

De båda Sarorna kunde tyvärr inte närvara men resten av gänget var samlat, med ett helt gäng respektive.

Fia presenterade sin Will!

Och Anton sin Fanny! De väntar också bebis i höst!

Emanuel ligger lite före…

Och Nina var nog den nyast tillkomna. Världens skönaste glasblåsar-tjej som Mattias träffat.

Trivsamt och mysigt och ja det dröjer nog inte tio år igen!

Filmhelgen

Inte riktigt återhämtade efter veckan som lägerledare kände jag och Christian att vi behövde en paus. Det blev till en skön och ganska asocial helg i min systers tillfälligt tomma hus.

Jag hade tagit ansvaret för att hyra tre filmer för helgen och jag gjorde misstaget att gå efter antalet oscars och guldbaggar istället för sunt förnuft. Resultatet blev att helgen ramades in av tre väldigt bra men otroligt tunga filmer.

Först ut var winters’ bone som skildrar en annan sida av USA. En vardag fylld av fattigdom och misär och en huvudroll i form av en storasyster fullständigt fångad av sina omständigheter.

Sedan såg vi Black swan och insåg att temat var detsamma. Fångenskap.

Sist ut tittade vi på Svinalängorna och den röda tråden var uppenbar. Livsöden som fångar också de mest oskyldiga. Men också detta, den inneboende kraften att fortsätta kämpa, fortsätta överleva.