Livets ackord (eller något mindre corny)

Är det inte så att livet liksom lägger ett ackord, en ton, en klang? Någon slags botten som ljuder igenom allt annat som händer runt omkring en. Är man nyförälskad är det ett ackord i dur. En ljus sång som ger smak till all vardagens vardaglighet.

 

Ibland är ackordet svagt och det överröstas av de omständigheter man befinner sig i. Det är då man känner sig som en båt på öppet vatten. När jag träffar tonåringar tänker jag på det ibland. Tonerna far hit och dit, ibland krockar de helt.

 

Men ibland är tonen stark. Och ingenting i världen kan påverka den där grundkänslan. Den kan vara både någonting positivt och någonting negativt. Människor lever till ett ackord av bitterhet. Det smittar av sig på allt. Men det finns också de som lever till ett ackord av hopp, glädje, trohet. Det smakar gott att vara nära sådana människor.

 

Mitt livs ackord har sett väldigt olika ut de senaste fem åren. När jag först blev sjuk hade jag en så stark grundton av hopp och förtröstan att de jobbiga omständigheterna inte förändrade tonen. Under åren som gott, när plåga lagts till plåga har grundtonen förändrats. Ibland har tvärtom ett mollackord stabilt legat i botten, allt som har hänt av fina och positiva saker har blivit färgade av den.

 

Idag är ackordet ett annat. Det är inte ett rent dur-ackord. Men det har en ljus klang och om man lyssnar noga kan man höra nyanser som tillsammans gör att helheten på något sätt blir vackrare. Det talar om erfarenheter som gjort frågorna större, men också tacksamheten.

Ordinary people changing the world

Jag älskar ”kraften” som uppstår när ett gäng människor träffas.

Den starka obändiga kraften i detta enkla, vi är människor och vi längtar efter en bättre värld.

I fredags kom ett gäng människor samman i mina föräldrars vardagsrum.

Med soppa i magen snackade vi om allt mellan himmel och jord. Men också om detta; går det att förändra? Kan vi tillsammans och med Guds hjälp göra denna världen lite bättre?

Vi hade besök från norra Indien och dessa mina föräldrars vänner passade på att berätta om allt människor tillsammans med Gud gör där för att göra världen till en bättre plats. Om gatubarn som får gå i skola och fängelseinterner som får besök.

Vi firade gudstjänst tillsammans, vardagsrumsgudstjänster är den bästa sorten.

Tionde

jag vet inte hur det är med dig men jag kan i allafall inte förlita mig på min goda vilja, och mina känslor för vad det gäller hur mycket jag ska ge.

Jag är alldeles för impulsiv, snål, självisk – ja allt det där vi ofta är när pengar visar sig från sin fula sida.

Visst kan det vara bra att ibland drabbas av någonting. Bli så berörd av en situation att man i stunden beslutar sig för att ge en viss summa pengar till ett särskilt ändamål.

Men det räcker inte. Inte för ett liv där jag vill leva för att orättvisor ska förändras.

Därför är jag så himla glad för att man kan lägga in strukturer, eller vanor  som inte behöver bygga på dagens känsloläge. Bibeln ger ett förslag till en generositetsstruktur man kan bygga in i sitt liv. En del anklagar den för att vara för snål, eller att man liksom köper sig fri. Men jag anser att troget tiondegivande är sjukt radikalt. Sen kan man ge massa utöver det förstås. Men jag är så stolt över alla vänner jag har som jag vet (inte för att de pratar om det) men som konsekvent ger tio procent av alla pengar som kommer in till de som har mindre.

Att räkna ut vad de där tio procenten blir och ge bort dem svider förstås ibland. Men oftast är det månadens roligaste utgift. Därför vill jag slå ett slag för tiondegivande. Även för er som inte går i kyrkan. Skatten is not enough. Vi har mer än vi behöver ändå. Give is the new black!

Photo session

Den senaste veckan har fånigt många människor sagt till mig du måste bara ta massa kort, det är så lätt att glömma bort det och det varar en så kort tid!

Så ikväll när kvällsljuset i Vittskövle gjorde sin inbjudan slog jag och Christian slag i saken.

Bröllopsdag

Jag och Christian håller fanan ganska högt vad det gäller firandet av vår bröllopsdag. I förhållande till födelsedagar känns det som att här har man ännu mer något att faktiskt fira. Vi har inte bara överlevt, vi har hållit ihop också!

Vi tar ansvar för firandet vartannat år, i år var det min tur. Överraskningsfaktorn är stor och viktigt.

Vi började på Rosenhälla spa i Brösarp. Vi hittade Zlatans namn i gästboken och hade själva väldigt mysigt, med massage och bad.

Därefter åkte vi till friden, antagligen Sveriges trevligaste pizzeria.

Restaurang hemma hos en familj, med varje detalj genomtänkt på ett sådär avslappnat sätt att man får känslan av att de inte tänkt alls.

På väggen hängde ljuslyktor gjorda av halva aluminium burkar, smart och snyggt!

Hm, vad ska jag ta?

Menyn såg kanske inte mycket ut för världen.

Men shit, vilka valmöjligheter!

Christian tog Mc Cune, pizza med vildsvin chek!

Och jag valde den här, med handskalade räkor, guacamole o rom. Mm.

En mycket fin kväll!

 

Som vi avslutade genom att säga (vilket blivit tradition), vi kör ett år till va?

Välkommen in i mammaklubben

Den finns en klubb som man inser att man är en del av när man har en gravidmage som syns. Kvinnor lägger huvudet på sné, blir nostalgiska och berättar erfarenheter som bara vi, vi kvinnor som fått (väntar) barn kan förstå.

 

Jag reagerar fortfarande lite ovant på kommentarer som anspelar på att jag är en del av klubben. Det var inte särskilt längesen jag gärna skulle slå till varje gravid kvinna jag såg. Och nu ska jag plötsligt känna systerskap med dem.

 

Kanske är det en del av min identitet som alltid kommer att finnas kvar. Kanske är den om några år ett minne blott. Men just nu känner jag systerskap främst med dem vars värld rasar varje månad när mensen kommit. Som letar glada gubbar på ägglossningsstickor och prövar alla husmorstips man kan läsa sig till på internet om hur man ska få det att ta sig. Som famlande -som blindgång i urskogen och samtidigt chockartat som att falla i en isvak- försöker lära sig leva med det faktum att nej vi är nog en del i statistiken. En siffra och ett nummer som kännetecknas av ett livslångt utanförskap.

 

Jag känner fortfarande svindel när man pratar om att skaffa barn. När småbarnsföräldrar klagar, klagar, klagar. Jag försöker njuta, leva här och nu och ta emot det som har blivit oss givet. Men mest känns det som att jag klarat mig ur en drunkningsolycka, ligger på stranden och börjar återfå andningen.

Hello Harry boy

En av de saker som gör mig allra mest frustrerad är den ringlande kön vid ATG-ombudet, kanske utanför kassan i den lokala matbutiken en annars stillsam lördagsförmiddag.

Mestadels män köar, med små noggrant ifyllda kuponger, en expressen under armen och en trött men ivrig blick.

 

Och jag vet att jag är fördomsfull men jag blir inte lika upprörd om jag ser kön i en sliten förort. Om männen köar i mysbyxor och skäggstubb. Då kan jag förbarma mig och tänka, ja längtan efter en rejäl vinst kanske inte så konstig ändå. Men i lördags befann jag mig långt från de slitna förorterna.

I kön till kiosken i Åhus stod män med seglarskor och färgglada byxor. Mina fördomar såg bilen lastad med golfset och till julledigheten en redan bokad thailandsresa. Och där stod dessa män och kastade sina pengar på att köpa lotter för att vinna mer pengar. Och i huvudet ser jag bilderna av torkans offer, de som inte ens har vatten att dricka. Och jag får inte ihop det. Jag ville ropa högt, åtminstone säga något. Hallå! Hallå!

Men orden är långt borta.

Långt bättre än ord är handling, idag kunde jag tacksamt se familjen Thornells upprop på fejan. Ta del du med! Septemberutmaningen hittar du här!