Släktfest 2011

Asta och Lennart döpte sina barn till Jörgen, Greger och Roger. Jörgen är min pappa och åtminstone en gång om året försöker vi ses, alla avkommor från farmor och farfar.

Det är måhända höstens trevligaste lördag!

Karin.

Edith, Troj och Messi.

Anna, Roger och Jonas.

Jag gillar släktfester!

Sysslingarna (eller nästkusinerna som man säger här nere) Freja och Molly.

Efter tapasbuffén och allsången kom ett nytt inslag, dansen!

Vi avslutade kvällen med kanske världens godaste kladdkaka.

utilitarismen

En av grunderna när man pluggar statsvetenskap är att lära sig om utilitarismen. Maximeringen av nytta. Det som är bäst för flest är det rätta valet. Alltså kan en minoritet förtryckas, och det är ändå det bästa valet i ett samhällsbygge.

 

I ring P1 för några veckor sedan delade någon den oväntade idén om att invandrare som kommit till Sverige i vuxen ålder skulle få högre pension än de svenska medborgare som levt hela sitt liv i Sverige. De hade ju kommit hit i arbetsför ålder (kanske till och med universitetsutbildade) och inte belastat samhället som barn i arton år.

 

De främlingsfientliga krafterna som härjar i vårt land argumenterar ofta utifrån ekonomiska utgångspunkter. Men är det inte helt osakligt? Tjänar inte Sverige rent krasst ekonomiskt på att människor flyttar hit i vuxen ålder?

 

Om man skulle vara fientlig mot någon grupp i samhället och starta parti och utvisa människor så skulle det ju vara mot sådana som mig. Vi som är kroniskt sjuka, borde det inte vara vi som tvångssattes på flygplan och skickades iväg mot ovissa öden?

 

Jag värjer mig för all argumentation om invandringspolitik som tar sig ekonomiska förtecken. Som hänvisar till maximeringen av nyttan. Det är i mina ögon bara en chimär. Frågan handlar om någonting helt annat. Rädslan ligger någon annanstans.

 

För sjukdom kan ju drabba oss alla. Det vet vi om. Men hur kan vi glömma att vi alla kan bli främlingar? Att det också är något som kan drabba oss? Tomas Andersson Wij spelar bästa låten på temat, här.

Mollys kalas

Idag har jag varit på födelsedagskalas hos en av de charmigaste personerna jag känner.

Det var Molly som fyllde tre år och bjöd på pannkakstårta.

 

Att ha en teknikintresserad pappa kan ta sina proportioner…

 

Grattis världens bästa Molly!

Pysselrum

Jag inbillar mig att jag skulle pyssla mer om jag hade ett särskilt rum för det. Där alla saker kunde vara framme och att sätta sig ned en stund och greja inte skulle vara värsta apparaten.

Men samtidigt misstänker jag. Precis som det var för den där klasskompisen som hade alla leksakerna i leksakskatalogen. Att när de väl fanns där på rad i flickrummet, så var de inte så roliga att leka med.

Kanske är mödan det kostar att ta fram alla grejer och prytlar som jag behöver för att pyssla igång också det som gör att det faktiskt blir någonting gjort. Man vill ju inte ha plockat fram allt förgäves liksom.

Tacksam

En sak man av ren självbevarelsedrift måste lägga ner när det tar tid att bli gravid är detta med att tajma vänners graviditeter. Förhoppningarna om att åh vi kan sitta och dricka latte med våra bebisar och sen kan de ha sina femtonårsfester ihop vänds snabbt till ångestladdade hånflin i ens minne när det där barnet aldrig vill komma, och det enda man kan göra är att glömma bort dem.

Därför är det i stor tacksamhet och förundran jag tar emot detta, att finaste Cornelia och Sara i kyrkan väntar barn här i veckorna. Samma veckor som vi. Bara en gåva.

 

(i förgrunden Cornelias mage)

Vägen är målet

Vi bor så vansinnigt nära helt underbart vackra platser och vyer.

När bebisen nu kan komma till oss vilken dag som helst, men också om fyra långa veckor så försöker vi en dag i taget njuta av allt det vackra omkring oss.

Havet ger mig luft i mina lungor och frid till min själ.

På Österlen finns också otaliga platser att fika på. Igår hittade vi ett för oss nytt ställe i Baskemölla, dit vi säkerligen kommer återvända.

Tendenser

Mitt i det slitsamma arbetet med att reda ut konflikter, släcka bränder och sprida kärlek i skolstarten så finns det också de som håller stilen…

Var det inte senapsgult som gällde i höst?

Peppelipepp!

Jenny och Helena.

Eleverna själva är inte sämre,

Högstadiet 4 ever!

Disktrasa

Om ni tycker att bloggen uppdateras lite dåligt så finns det en enkel förklaring. Jag känner mig ungefär som en disktrasa.

Jag har mått oförskämt bra under graviditeten (och läkaren jag träffade idag sa att jag hade antikroppar ungefär som en frisk människa!), så jag klagar verkligen inte. Men energin är nerpackad i en liten väska som jag har svårt att hitta.

En dag i taget. En dag i taget. Och snart vill jag gärna föda ut den där svahnungen som suger musten ur mig!