Bästa på veckan

Mitt bästa på veckan är stående, oavsett vart jag bor. Söndagsmiddan. När gudstjänstfirande och kaffedrickandet liksom så njutbart otvunget övergår till middagsgemenskap med ett random gäng.

Igår hamnade vi hemma hos Newmans en stor bullrig, härlig skara människor.

Förra veckan åt vi ute och sen fortsatte några av oss vidare ut i höstsolen.

 

Love it!

Kreativa vänner!

En fin sak med att få barn är att postskörden ökar dramatiskt!

Och det är inga dussinbrev som dimper ner…

Vykort och hälsningar, fullproppade med kärlek. Och mycket kreativitet.

Helena skickade finaste kuvertet…

Från familjen Edlund/Barksell i Degerfors damp snyggaste, handtovade mobilen ner!

Och Matilda har tagit sina virkkunskaper till nya höjder…

TACK!!

Sköna lördag

Jag är tacksam för alla vänner som finns i mitt liv, men i helgen fick jag hänga med ett gäng som jag känner mig alldeles särskilt tacksam för.

Som någon uttryckte det var det liksom högtid men samtidigt alldeles vardagligt att få vara tillsammans.

År läggs till år och i och med det fördjupas vänskapen. Särskilt när den så tydligt funnits där både i glädje och sorg.

Jag och Lisa och Matilda blev vänner i Stockholm. Sedan flyttade vi allihop till Örebro och jag blev ihop med Christian. Och sen länkades vårt liv samman med hans bästa vänner Joel och Johan. Och så flyttade vi ihop med Jenny, som sedan gifte sig med Joel. Som en fin vävnad har våra liv vävts samman.

I lördags började vi dagen med Ekströms goda frukostbuffé i Degeberga.

Jenny och jag kan nog räkna oss som stammisar…

Jag introducerade Ester för leksaker som inte förekommer i hennes hem.

Härlig stund!

Sixten och Ester, lika gamla men ändå inte.

Efter frukosten begav vi oss till Forsakar. Där Natanael fick några nya kompisar.

Skummaste djurfamiljen!

Forsakar är hejdlöst vackert!

 

Många foton blev det…

 

Snart öppnar Dressman i… Degeberga!

Jag är inte så friluftsvan utan körde på en gammal klassiker… filten! (och på fötterna: sandaler och vita strumpor…)

Varning för de flesta!

 

Jag har varit fullständigt ointresserad av förlossningsberättelser. Mest tyckt det blivit lite obekvämt när folk gärna och sprudlande berättat detaljerat om sina förlossningar. Jag tycker nog så fortfarande. Det är ok att prata om när intresset är väldigt ömsesidigt, men man ska akta sig noga så att inte någon tvingas lyssna som inte vill höra. Jag har dock inte kunnat låta bli att skriva ner min berättelse, lite bearbetning är det nog allt. Om någon mot förmodan skulle vara intresserad så hittar man den här

 

Något jag däremot inte behöver varna för är Ryan Adams nya skiva Ashes & Fire . Jag lyssnade så mycket på honom åren efter gymnasiet, (ni har väl inte missat  albumet Gold??). Men allt han släppt efter det har varit ytterst mediokert. Den nya skivan är inget mästerverk, men han verkar må lite bättre. Lite mindre droger kanske, och lite mer kärlek till musiken? Lyssna!

Årstider

Och nu följer en ny tid. Ny puls och nya vanor och rutiner.

Har blivit van vid detta, att rytmen förändras. Livet som en bilresa. Ibland motorväg, tempo, snabba beslut pang pang pang. Och ibland långsam landsvägskörning, med kurvor och rådjur som hoppar ut ur vägrenen. Bilkörning med stor uppmärksamhet fast i sakta mak.

Mina sjukskrivningsperioder har tvingat mig bort från min naturliga effektivitet. Tvingat mig att leva långsamt.

 

Och nu detta nya. Långsamt och snabbt samtidigt. Och spännande. Och glädjefyllt. Och jag är redo.

 

Om varför Sixten heter Sixten

Evangelium betyder glada nyheter. Det är glada nyheter om att Gud inte har övergivit sin skapelse. Vi är inte lämnade ensamma utan Han finns vid vår sida dag för dag. Mitt i vår misär och vårt elände är det glada nyheter om att det kommer en ny tid. Ibland en ny tid i våra liv här på jorden. Men definitivt en ny tid för oss efter döden. I en upprättad värld, utan elände och tillsammans med vår far som har skapat oss.

 

I Sverige idag associerar man kanske främst ett ord som evangelium till småborgerliga präktiga välgödda kärnfamiljer. Men jag tror ordet mest, igenom människans historia, varit kopplat till de allra hårdast drabbade. Gospel (evangelium på engelska) växte fram bland slavarna i amerika. Det finns berättelser om koncentrationslägersfångar som mitt i sitt djupaste elände levde med dessa glada nyheter levande för sig. En ny tid, det kommer en ny tid. Verklighetsflykt? Ja, säkert. Men också ett djupt, djupt hopp som man inte klarar av att uppbåda av egen kraft.

 

Att vara den som kommer med glada nyheter är faktiskt inte alltid lätt. Det krävs ibland en dåre. Vem vill idag kliva fram och proklamera: Håkan Juholt kommer bli en av Sveriges mest folkkära och respekterade statsminstrar? Och vem skulle i tisdags eftermiddag säga, Sverige kommer garanterat att vinna mot Holland ikväll? Människor som säger sånt, tas inte alltid på allvar. De blir skrattade åt.

 

För inte särskilt länge sen. I början av 2010 var jag i mitt livs djupaste misär. Trötta efter några tunga år av sjukdom fick jag och Christian besked från fertilitetskliniken om att chanserna för mig att kunna bli gravid inte var särskilt stora. Marken gungade under våra fötter och livet och hoppet tyckes som en omöjlig resa.

 

Under denna period fick jag ett meddelande från en man i min hemförsamling (kyrka) i Åhus. Han hade fått en ingivelse om ett textstycke från Bibeln som han ville förmedla till mig. Det var inte en frimodig talare med pampig röst som sa ”Gud har talat!!”. Nejdå. Sixten förmedlade en liten hälsning som han ville att jag skulle få. Det var psalm 113

 

113
Halleluja!
Prisa Herren, ni hans tjänare,
prisa Herrens namn!
Lovat vare Herrens namn
nu och för evigt!
Från öster till väster
skall Herrens namn bli prisat.
Herren är upphöjd över alla folk,
högre än himlen når hans härlighet.
Vem är som Herren, vår Gud,
han som tronar så högt,
han som ser så djupt ner -
vem i himlen, vem på jorden?
Den hjälplöse reser han ur gruset,
den fattige lyfter han ur dyn.
Han ger dem rum bland furstar,
bland furstarna i sitt folk.
Han ger den ofruktsamma ett hem
som lycklig mor till söner och döttrar.
Halleluja!

 

Det var glada nyheter i min olycka. Och även om jag inte köpte det helt, javisst såhär kommer det bli! Så har denna psalm levt i mitt hjärta, när bibeln varit omöjlig att läsa. Den har liksom sjunkit ner och blivit till ett löfte och en visshet i mitt hjärta.

Men det krävdes en budbärare. Det behövdes någon som vågade och inte var rädd för att men tänk om det inte blir så. Det behövdes en snickare med ett stort hjärta. Det behövdes en Sixten.

Och sen tycker vi förstås att Sixten är snyggt. Och det betyder seger. Och det delas med ÖSKs fotbollstränare.

Boktips

I väntans tider blir böcker lästa. Jag gillar skarpt böcker där man dimper ner i en handling som tar en med till en nutids historisk tidpunkt. Böcker med handling mer än sådär 150 år tillbaka har jag svårare för, de tenderar att bli lite för fantasy-aktiga för min smak.

I veckan har jag läst Henning Mankells nyaste Minnet av en smutsig ängel.

Den utspelar sig i en kolonial afrikansk tid. Och handlar om en svensk kvinna som av livets omständligheter råkar hamna på en bordell där vita män utnyttjar svarta kvinnor. Även om den tappar lite fart efter hand så tycker jag att Mankell här lyckas knyta ihop det bästa från hans gamla deckare med hans nyare Afrika-skildringar. Absolut läsvärd.

 

Den här lilla boken med den vackra titeln Eskil – riddaren av syrénbersån är något av det bästa jag läst i år. Det är svenskt 50-tal och ett fyrtioårigt par som kämpat med ofrivillig barnlöshet länge får en efterlängtad son, med down syndrom. En fantastiskt osentimental och uppfriskande skildring.

 

Snarare ett varningens finger än ett boktips. Niceville har under 2011 funnits i var medelålders svensk kvinnas handväska och visst har den sin charm. Jag älskar att läsa om amerikansk 1900-tals historia, men det här är på något sätt tafatt och inte särskilt trovärdigt. Den svenska översättningen är dessutom urusel. Boken börjar gå på bio den här veckan och jag skulle gärna se filmen, den gör sig nog bättre med ett bra soundtrack.

Inte särskilt tröstlöst

Många beskriver att gå över tiden som en helt olidlig tid. Tröstlös väntan, väntan, väntan.

 

Och visst är jag otålig. Men det är vid sådana här tider som man kan plocka fram sitt bagage ur bagaget…

 

Den här väntan är ingenting mot de där dagarna man kallar för att ruva. Då man efter en IVF-behandling stoppar tillbaka ett embryo i livmodern och ska vänta och se om det har fastnat där. Det är ungefär lika många dagar att vänta som nu, fast då innan man kan ta ett tillförlitligt graviditetstest.

 

Nu är utgången ganska viss. Då är den helt oviss. Och det gör det så mycket jobbigare att vänta. Exakt för ett år sedan höll jag på med en sån behandling, som slutade med att det inte blev någonting.

 

Och tänk nu ska vi få åka in till sjukhuset och vara med om någonting positivt!  Tacksam. Tacksam.

 

Bf

Idag är det den beräknade dagen för bebisens ankomst…

Lisa skriver fint på sin blogg att allt är redo.

Jag märker att jag förbereder mig mentalt som inför ett maraton. Blir lite nördig, skygglapparna åker på och fokuset blir mer koncentrerat. Det kan ju dröja rejält ännu (mamma blev igångsatt med mig…) men jag är redo!