Vår mysiga lilla tillvaro

hur har ni det i er mysiga lilla tillvaro? frågade Emilia när hon ringde i morse.

Och ja, vi har det verkligen mysigt.

Har nog inte haft det mysigare i hela mitt liv.

 

I helgen bjöd min bror in till deras årliga eurovisionfest. Vi brukar ha förberett oss rejält, sett alla införprogram och semifinaler.

Så när lördagen kommer och det blå huset fylls med folk är förväntningarna höga. Och vi blev ju inte precis besvikna va?

Så igårkväll kom hunden Ljubi på besök,

tillsammans med Emilia och Torjus. Det berättade allt om gotland inför att vi ska få låna deras hus där, så generöst och lyxigt! Vi konstaterade att det var fjärde dagen i sträck som vi grillade…

Ett enda klot

den femte månaden i mitt projekt ett enda klot närmar sig sitt slut och det är tid för någon form av summering. det är ingen segerrapport, inte heller ett totalt misslyckande. den främsta känslan är nog hur frågorna vuxit, att istället för att bli enklare och mer självklart har frågan om att leva hållbart blivit större och mer komplex.

 

en slutsats jag nog kan dra är att det varit svårt att blogga om. och jag som trodde att just det skulle vara lätt, att blogga om något så konkret. men det jag insett är att alla har så mycket åsikter. och alla frågor kan belysas ur så många olika perspektiv. Som till exempel: en närodlad frukt eller en långtifrån odlad som är ekologisk?  Eller; kött eller en sojaprodukt?

 

och jag funkar i allafall så; att om det blir för svårt och oklart då säger jag äsch skitsamma!

 

Och någonstans försöker jag förlika mig med tanken, att det ändå är bättre att försöka. Försöka tänkta till och försöka göra rätt – än att ha absolut rätt om vad som är bäst.

 

Sen är man olika radikala i sin livsstil. Jag förstår väl att inte ett enda klot skulle räcka om alla hade bil och hus och flaschig mobiltelefon och husdjur. Men samtidigt är det ett stort steg för mig att ta ordentlig hand om rabarbern istället för att köpa långtbortifrån frukter till min paj och att avstå från att köpa nyproducerade grejer. Men visst är det svårt. Hur miljövänlig livsstil är tillräckligt miljövänlig? Vad tycker ni? Ska alla ha samma ambitionsnivå eller finns det stor frihet att ha olika? Men vart går i såfall gränsen?

statsvetarhatten på

Jag blev ombedd att skriva någonting om eurovision. För som ni vet är jag världens nörd, blir allmänt otrevlig och hyschar mot andra när jag tittar för att jag blir så vansinnigt engagerad.

 

Men jag tror jag vill ikläda mig statsvetarrollen och säga något om de politiska diskussionerna kring festivalen. För min åsikt är denna; musik och idrott har den nästan magiska förmågan att möjliggöra möten mellan länder vars ledare aldrig skulle sätta sig vid samma förhandlingsbord och diskutera. Skulle politiska utspel bli möjliga i tävlingen så skulle samtidigt tävlingen bli omöjlig.

 

Och trots att Azerbajian har en regim som vi verkligen inte accepterar så tycker jag ändå att det är bra att ett sådant land får vara med och tävla. Principen är densamma som i klassrummet. I möjligaste mån inte kasta ut den omöjliga eleven. ESC skapar massor av informella möten mellan människor, låter strålkastarskenet lysa över platser som ofta ligger mörkerlagda och välkomnar massor av journalister. Ja jag tror att ESC tvärtemot är postitivt för demokratiseringsprocessen i länder som Azerbajian.

 

bilden är härifrån

Och för att avsluta lite kaxigt; min man kan intyga att jag vid Loreens framträdande under första delfinalen i svenska melodifestivalen sa hon kommer vinna hela eurovision...

Nu och sen och här

Ibland kan man längta efter något men inte förrän i efterhand se varför man längtade så mycket.

Jag börjar nu se att den största glädjen för mig i att ha flyttat till vårt hus är känslan av att inte vara på väg någonstans.

Att ha landat på en plats och låta rötterna växa.

Och eftersom jag börjar jobba i juli tar jag emot de här sommardagarna i maj som en gåva från Gud.

Jag har inte gjort mycket annat i veckan än att gå omkring i linnen med melonbitar i handen.

Samtidigt som mitt hjärta och mina tankar börjar rikta in sig mot det som komma skall.

Om jag bara kunde berätta…

…hur lite min tro på Jesus är doktrin och regelbok. Och hur mycket det är ”ett porlande vatten i mitt inre”. En relation med honom som gjort mig. Som har koll på allt om vem jag är och vad jag mår bra av.

 

Jesus kallar sig livets vatten. Den som kommer till mig ska aldrig törsta mer. Och det sjuka är att det är sant. Ingen annanstans stillas mina begär och min rastlösa blick. Som hos Jesus. En liten stund med Jesus och jag känner mig levande igen.

 

 

Thank you Cornelia

Maj är månaden då olika säckar knyts ihop. Igår avslutades babyrytmiken som varit en av vårens höjdpunkter.

Stort tack till Cornelia som nybliven tvåbarnsmamma helt självklart drog igång en grupp i ideéll regi. Väldigt generöst och roligt. Tack!

 

Mrs lazyhead

Jag har skrivit det någon gång innan – men det tåls att upprepas. Vad svårt det är att ändra sina vanor!

 

Ni kanske tycker det är märkligt tyst på ett enda klot området här på bloggen. Och orsaken är enkel. Det är så himla svårt! Jag tar liksom ett steg fram och två steg tillbaka.
Själva att ”avstå att konsumera” – delen känns fortfarande rolig. Det får igång min kreativitet och jag tycker det känns meningsfullt att lära sig konsumera mindre och mer hållbart.

 

Däremot den övriga delen av att vara miljövänlig är så svår! Och vissa saker går av sig självt, som att sopsortera. Men helt nya vanor – jag har så svårt att motivera mig!!! Mrs lazyhead, ja det är jag. Så nu vet ni!

Krasslighetens konsekvenser

Hmm… Vi har varit förkylda i helgen, lilla familjen Svahn. Och därmed inga storartade kristihimmelsfärdsplaner utan istället vila hemmavid.

Har ändå haft tillräcklig ork att göra ditt och datt och bland annat njutit av nästan det bästa med att bo i hus; att hänga tvätt på lina.

Jag gjorde ett kollage till Majken, tyvärr pajade jag glaset när jag skulle rama in det…

Helgens största projekt har varit pysslandet med den här lampskärmen. Tyckte det blev snygga färger med rosa och jeans och lite turkos.

Mina hjältar/världens hopp

Idag var det Majkens dag, jag var med på hennes barnvälsignelse i Tollarp.

Majken föddes in i min brors fina familj. De är inte bara min brors fina familj, de är även mina hjältar.

För sisådär sex år sedan flyttade de från Örebro till Tollarp. Karin och Daniel, tillsammans med ett annat par (Martin som höll i barnvälsignelsen, och hans fru Erica) för att bosätta sig i världens håla (ja förlåt, men Tollarp är inte Tokyo precis).

De valde inte att bosätta sig där för att det var en särskilt sexig plats. De flyttade till Tollarp för att gå in i en liten liten frikyrka och leva som salt och ljus på en plats där det bor väldigt få andra kristna. De såg stora behov och de vågade gå. De sökte inte sitt eget först.

Och nu kämpar, slåss och fightas de för det de tror på. Och jag vet att de verkligen älskar Tollarp och sin församling nu. Men det är samtidigt inte särskilt romantiskt. Listan på anslagstavlan avslöjade hur fyra grupper (och då är ändå alla tillräckligt pigga medlemmar igång!) delar på alla arbetsuppgifter i kyrkan. Och samtidigt är det få platser jag möter så mycket glädje på som när jag kliver in i Betania i Tollarp. Jag tror inte att Majken kunde få ett bättre hem.

Hepp

Och nu vet ni om alla mina hemliga planer! Att jag till sommaren börjar jobba igen, och kliver in i rollen som ungdomsledare i Östermalmskyrkan. Något som först var en helt omöjlig tanke. Det kan jag ju inte vara, jag är ju mamma nu, småbarnsförälder. Men hur jag under en löprunda kände hur bitarna föll på plats. Det finns ju inget jag älskar mer! Än att vara med ungdomar och hjälpa dem vidare, vidare i sin relation med Jesus.  Och vidare in i ett liv som är underbart men också skitjobbigt och jag vill hjälpa dem till en tro som bär igenom allt.

 

Och så kom jag på att det ju inte är värre för Sixten (snarare bättre) att jag är borta på fredagskvällar än 9-5. Och så kom jag på att jag har förmånen att vara gift med en man som kräver att få dela på de där dagarna staten ger oss för att ta hand om vårt barn. Och som älskar att vara hemma lika mycket som jag älskar att vara i farten.

 

Ja jag ser fram emot att börja jobba. Men känner också viss bävan.  Just idag är Christian ute en sväng med Sixten medan jag är hemma, krasslig och dan. Och jag inser att åh hur ska jag klara av att vara borta från honom. Börjar längta efter en kvart. Men det är väl en del av att ikläda sig den där rollen som även är min numera, morsa.