Läsvarning

Jag heter inte Miriam (inbunden)

Det känns nästan lite tråkigt att veta att man redan läst sommarens bästa bok. Jo, men så måste det bli. Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. En liten berättelse om en 85-årig tant som vecklar ut sig till att bli både ett nutida relationsdrama, en gripande skildring av livet i koncentrationsläger och en bok som vill diskutera ett högaktuellt ämne om den romska kulturen och att leva i skam. Läs-måste!

Jag tyckte så mycket om Majgull Axelssons varsamma sätt att hantera karaktärerna och har därför gett mig på en tidigare roman av henne (is och vatten, vatten och is), får se om den håller samma kvalitet.

Bokcirkel

Jag har alltid drömt om att vara med i en bokcirkel. Men aldrig riktigt fått till det.

Men nu har det blivit en liten grupp. Där ambitionsnivån och intresset är tillräckligt stort och högt för att jag tror att det ska kunna fungera!

Vi har läst Richard Fords hyllade bok Kanada tillsammans och det var så oerhört roligt att ses och diskutera den. Vad olika man kan tycka om samma bok! Och vad olika man kan tolka det man läser! Det här har jag längtat efter.

För min del så älskade jag inte den här boken. Tonen var lite för korthuggen och rå och karaktärerna inte riktigt trovärdiga. Men jag blev motsagd, kan jag lugnt säga.

 

Inte utan min Knausgård

Jag närmar mig slutet och trots att det är en sisådär 700 sidor kvar så börjar jag undra. Vad ska jag nu läsa?Vem ska jag nu umgås med? För det är ju så det känns, som att Karl Ove Knausgård är en av de vuxna människor jag umgåtts mest med de senaste 1,5 åren. Han har låtit mig känna igenkänning på nya höjder – vem kan beskriva skillnaden på plasten i de påsar man köper frukt i och plasten som omger en frusen pizza så målande som han? Dessutom har han hjälpt mig förstå hur människor som är så olika mig tänker. ”Jaha, så kan man också tänka”.

Jag närmar mig slutet av sjätte delen av Min kamp. Och visst har det blivit lite babbligare framåt slutet. Men trots det är det helt genialt. Ja jag är såld och kan inte annat än att rekommendera den här upplevelsen. Mind-blowing.

Karl Ove Knausgård. Foto: Christina Ottosson

Tisdagstips

Både Sveriges radio och Sveriges television levererar!

Jag var inte så lite skeptisk när jag satte mig framför det första Äkta människor avsnittet. En svensk scifi serie? Det var liksom upplagt för att bli plastigt och dåligt. Men nu efter sista avsnittet är det bara att konstatera – well done svt!! Det håller, hela vägen. Spännande, intressant och så många diskussioner det väckt! Om du missat Äkta människor så ligger hela serien ute på svtplay till slutet av april.

Och så har p1 börjat med sin serie svenska berättelser på tendens. Jag ser fram emot varje avsnitt men måste bara tipsa om gårdagens, här. En gravid kvinna får reda på att hennes tvillingdöttrar i magen har hjärnskador och står inför det omöjliga valet. Jag hamnade i en pöl på köksgolvet när jag lyssnade under lunchtillagningen igår.

Och så till sist, ett bloggtips. Krickelin som har en perfekt balans av fina bilder och väl valda ord. Hon formulerar sig som jag skulle vilja göra. Från dagens inlägg:

Jag tycker mycket om att äta
nötter och är allt för ofta rädd
för att göra fel.
Jag är väldigt pigg
eller svimfärdigt trött.
Inget mellanting.

Boktips

I väntans tider blir böcker lästa. Jag gillar skarpt böcker där man dimper ner i en handling som tar en med till en nutids historisk tidpunkt. Böcker med handling mer än sådär 150 år tillbaka har jag svårare för, de tenderar att bli lite för fantasy-aktiga för min smak.

I veckan har jag läst Henning Mankells nyaste Minnet av en smutsig ängel.

Den utspelar sig i en kolonial afrikansk tid. Och handlar om en svensk kvinna som av livets omständligheter råkar hamna på en bordell där vita män utnyttjar svarta kvinnor. Även om den tappar lite fart efter hand så tycker jag att Mankell här lyckas knyta ihop det bästa från hans gamla deckare med hans nyare Afrika-skildringar. Absolut läsvärd.

 

Den här lilla boken med den vackra titeln Eskil – riddaren av syrénbersån är något av det bästa jag läst i år. Det är svenskt 50-tal och ett fyrtioårigt par som kämpat med ofrivillig barnlöshet länge får en efterlängtad son, med down syndrom. En fantastiskt osentimental och uppfriskande skildring.

 

Snarare ett varningens finger än ett boktips. Niceville har under 2011 funnits i var medelålders svensk kvinnas handväska och visst har den sin charm. Jag älskar att läsa om amerikansk 1900-tals historia, men det här är på något sätt tafatt och inte särskilt trovärdigt. Den svenska översättningen är dessutom urusel. Boken börjar gå på bio den här veckan och jag skulle gärna se filmen, den gör sig nog bättre med ett bra soundtrack.