Glädjen i att använda upp saker

Det finns en tillfredsställelse i att använda saker ända tills de är alldeles uttjänta. Ända tills de inte längre fyller sin funktion och därmed måste ersättas.  Inte för att de är fula, slitna, gamla – utan för att de blivit oanvändbara.

Mina kära löparskor har nått den punkten. Nu går det inte längre. Och i veckan fick jag ett litet kort som fick mina ögon att tåras. Några vänner hade bestämt sig för att ge mig ett par nya valfria skor. Blessing!

En lite mindre sak som jag också blivit tvungen att ersätta i veckan är mina hårtofsar. Ni som använder sådana, och särskilt ni som har Lennartsson-hår förstår när ni ser bilden här. De är uttjänta.

Ett enda klot

den femte månaden i mitt projekt ett enda klot närmar sig sitt slut och det är tid för någon form av summering. det är ingen segerrapport, inte heller ett totalt misslyckande. den främsta känslan är nog hur frågorna vuxit, att istället för att bli enklare och mer självklart har frågan om att leva hållbart blivit större och mer komplex.

 

en slutsats jag nog kan dra är att det varit svårt att blogga om. och jag som trodde att just det skulle vara lätt, att blogga om något så konkret. men det jag insett är att alla har så mycket åsikter. och alla frågor kan belysas ur så många olika perspektiv. Som till exempel: en närodlad frukt eller en långtifrån odlad som är ekologisk?  Eller; kött eller en sojaprodukt?

 

och jag funkar i allafall så; att om det blir för svårt och oklart då säger jag äsch skitsamma!

 

Och någonstans försöker jag förlika mig med tanken, att det ändå är bättre att försöka. Försöka tänkta till och försöka göra rätt – än att ha absolut rätt om vad som är bäst.

 

Sen är man olika radikala i sin livsstil. Jag förstår väl att inte ett enda klot skulle räcka om alla hade bil och hus och flaschig mobiltelefon och husdjur. Men samtidigt är det ett stort steg för mig att ta ordentlig hand om rabarbern istället för att köpa långtbortifrån frukter till min paj och att avstå från att köpa nyproducerade grejer. Men visst är det svårt. Hur miljövänlig livsstil är tillräckligt miljövänlig? Vad tycker ni? Ska alla ha samma ambitionsnivå eller finns det stor frihet att ha olika? Men vart går i såfall gränsen?

Mrs lazyhead

Jag har skrivit det någon gång innan – men det tåls att upprepas. Vad svårt det är att ändra sina vanor!

 

Ni kanske tycker det är märkligt tyst på ett enda klot området här på bloggen. Och orsaken är enkel. Det är så himla svårt! Jag tar liksom ett steg fram och två steg tillbaka.
Själva att ”avstå att konsumera” – delen känns fortfarande rolig. Det får igång min kreativitet och jag tycker det känns meningsfullt att lära sig konsumera mindre och mer hållbart.

 

Däremot den övriga delen av att vara miljövänlig är så svår! Och vissa saker går av sig självt, som att sopsortera. Men helt nya vanor – jag har så svårt att motivera mig!!! Mrs lazyhead, ja det är jag. Så nu vet ni!

Shop ’til you drop

Hör och häpna! Idag har jag begivit mig till det lokala köpcentrumet och besökt en klädesaffär och dessutom inhandlat nytillverkade varor!

 

Hur kommer det sig frågar vän av ordning? Jo vars, sonens strumpor har blivit för små. Och då strumpor är svåra att få tag på i andra hands marknaden köpte jag ett gäng nya. Nu ligger de tryggt och väntar i min fina godisburk.

köpstopp

Det är väl inte så svårt.

Att inte köpa något på ett år. Varför skulle det vara så märkvärdigt?

Nej precis, det stör mig att det i perioder är så svårt som det faktiskt är. Jag inser mer och mer hur djupt präglad vår kultur och våra liv är av att konsumera. Var lite uppmärksam under en dag på hur mycket det pratas om vad folk har köpt, hur många statusuppdateringar som handlar om nyköpta prylar och hur mycket tankemöda man själv lägger ner på att leta rätt på det ena eller andra.

 

Det intressanta för mig är att upptäcka vad det är jag faktiskt saknar att handla. Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara främst kläder. Men det saknar jag minimalt (vilket kan bero på att jag var gravid förra året och att det gamla jag gräver fram därför känns lite nytt på ett sätt…). Men det jag saknar att köpa är följande:

1. Tidningar

2. Presenter

3. Pocketböcker

4. Småplock (ni vet när man hittar små roliga grejer, vykort och hushållsprytlar)

5. Barnkläder

6. Underkläder

 

För mig har det blivit världens aha-upplevelse. Vadå tidningar liksom, det har jag aldrig trott varit viktigt för mig utan bara en lite mysig extragrej, men det saknar jag verkligen.

Ps. Köp nu inte massa av de här sakerna till mig( även om jag gärna tar emot gamla tidningar), för jag uppskattar fortfarande den här utmaningen även om det är svårare än jag trodde.

Love!

 

hellre bjuda en hungrig familj på mcdonaldsmat än att gå förbi dem

ibland kan våra principer stå i vägen för kärleken, generositeten och guds rike.

 

de små detaljerna i våra liv är viktiga. hur vi hanterar våra pengar och hur vi sopsorterar. Jag tänker ju extra mycket på det i år. Men det får aldrig bli viktigare än människor.

 

”Syndakatalogen” syftar till en tid då (fri)kyrkan i Sverige hade väldigt klart för sig vad som var synd. Att gå på bio, att dansa, att spela fotboll på en söndag är saker jag tänker på när jag hör det begreppet. Vi läser galaterbrevet (en bok i bibeln) med några vänner från kyrkan och det handlar om några av de första generationerna kristna som väljer att fortsätta leva i alla de gamla judiska traditionerna och reglerna även om de lägger till tron på Jesus. Paulus blir alldeles tossig på dem och säger typ ”men fattar ni inte, då har ju Jesus dött förgäves!

 

I och med att Gud blev människa och dog och uppstod så har vi en enorm frihet. Vi har fått förlåtelse för våra synder och vi har fått ett perspektiv av att vi aldrig kan förtjäna den förlåtelsen. Den är en gåva och våra gärningar kan aldrig bli perfekta nog att förtjäna den.

 

Men jag tror att vi ibland misstar oss. Vi fokuserar på de små detaljerna, och även om de är viktiga så kan de stå i vägen för den frihet det finns i att tillhöra Jesus. Idag handlar inte reglerna och lagarna som vi kan bli fastlåsta av inte om vi får gå på bio eller inte. Jag tror det är helt andra grejer som vi förhåller oss till idag i våra försök att leva så ”rätta” liv som möjligt. Men fortfarande finns risken att människor kommer i kläm.

 

För hur noga vi än är med att köpa rättvisemärkt kaffe så kommer våra liv aldrig vara perfekta. Och vi får inte vara noggranna med det i bekostnad på att faktiskt bjuda någon på det där kaffet.

Halli hallå

Hur går det med ett enda klotprojektet egentligen? Här är det ju tyst som graven (inte Jesu då…) på den fronten!

 

Ja usch vad det är svårt att vara uthållig! Att bryta vanor och vara obekväm. Usch och fy!

 

Att inte handla nytt är inga problem. Men att ompröva alla mina andra vanor? Vad jobbigt det är att bryta mönster. Små små saker som ändå känns så jobbiga när de utmanar en gammal vana.

 

Nu efter påsk ville jag ändå pusha mig lite. Så idag när det var dags att tvätta provade jag tvättnötterna jag fått av Matilda.

Man lägger ett gäng nötter i en tvättpåse och tvättar med tvätten, istället för tvättmedel.

Och resultatet var över förväntan (jag var beredd att tvätta om, skeptisk som jag var). Men jag hade valt ut smutstvätt med rejäla fläckar för att sätta nötterna på prov, och allt var rent när jag hängde upp det. Samma nötter kan användas 40 gånger, snacka om dryga!

Om olika industrier jag motvilligt stödjer

Vad är måstesaker? Vilka industrier som jag egentligen tycker pysslar med fuffens stödjer jag ändå?

Min medicin är inte så mycket att diskutera. Utan den dör jag. Ändå känns det så nedrigt, läkemedelsindustrin verkar vara helt förkastlig. Det gör mig så arg. Medicin är så vackert i grunden, skapat för att hjälpa.

Bil är inte lika självklart. Visst kan man leva utan bil, även som småbarnsföräldrar (heja familjen Andin!). Jag är glad att vår flytt in till stan gjort att vi kör extremt mycket mindre. Men kör titt som tätt, det gör vi.

Och så mobiltelefonen. Min har sunkat till sig och låser sig så att jag inte kan ringa och i samband med det har långa diskussioner med Christian, Joel och Jenny, Lisa och med mig själv ägt rum den senaste tiden. Måste jag ha en smart telefon? Självklart inte. Men varför ska jag då tacka ja till att få en ny när vi skaffar nytt abonnemang här i vår och inte köpa en enkel telefon på blocket?

 

Ja svaret är inte självklart. Men jag har kommit fram till att jag ska ta emot denna nya smarta telefon. Och det argumenten som vägt över är att jag insett att detta med kommunikation är ett av mina stora intressen. Att hålla på med sociala medier är inte ett stressmoment för mig som gör mig till en splittrad människa (även om jag, liksom alla behöver vara på min vakt och ibland stänga av alla skärmar runt omkring mig). Men jag kom på att mycket i denna teknik med foto, formuleringar och texter är något jag älskar och håller högt. Så ja, en ny telefon är på väg, och jag förstår att det sticker i ögonen, men nu vet ni hur jag tänker.

Hur man firar en femåring

En utmaning det här året är att ge bra presenter som inte är nyinköpta prylar.

En present som blir till glädje både för oss och för den som får den är att ge bort en kul dag. Vi hade en sådan dag med David i torsdags.

Till lunch åt vi förstås våfflor.

Och så snörde vi på oss de här.

David fick testa bowling för första gången.

Det är en så bra sport för man kan tävla på nästan lika villkor, eftersom barn kan använda skenor.

Det hade nog jag också behövt..