Namn och identitet

Man är vad man heter : namn och identitet

Jag sprang på den här roliga boken på bibblan. Namn är verkligen något jag fascineras av och temat i boken är hur man förknippar vissa namn med särskilda egenskaper. En Magnus är blond och tystlåten, en Claudia sprudlande osv.

Jag har alltid varit lite kluven till mitt smeknamn Bettan. I mitt huvud är en Bettan en klämkäck, rundlagd och väldigt bullrig person. Elisabet är däremot lite för allvarsam för hur jag ser på mig själv. Men samtidigt tycker jag det är vackert. I släkten och familjen har jag alltid varit Lilla-Beth och det gillar jag. På engelska brukar jag ofta bli Liz och det är lite spännande, för det är på ett sätt en helt annan person. Ja, namn och identitet är fascinerande!

Hur ser du på ditt namn?

Her

Ett litet filmtips såhär på måndagskvällen.

Filmen Her av Spike Jonze (ni vet han som gjorde Eternal sunshine of the spotless mind).

Jag brukar inte gilla framtidsfilmer. Men den här är så finstämd och melankolisk på ett konstigt nog hoppfullt sätt. Den handlar om en man som blir kär i ett operativ system, vilket låter helt sjukt men blir trovärdigt och vackert.

Se den, inte minst för Joaquin Phoenix styling. Och Scarlett Johanssons röst.

 

The future we see in Her is one where technology has dissolved into everyday life.

Vägen till Avonlea

Min mormor brukade ringa in till de olika tv-kanalerna och klaga när hon tyckte att de svor för mycket på tv. Och även om jag inte är en särskilt pryd typ så tycker jag att det är någonting fint med det där, att man reagerar när nivån är för låg.

Jag kände själv härom veckan att jag spydde på all skit de där programmen som jag tittar på ibland, innehöll. Sommaren är ett bra läge att ta ett litet brake. Och stänga av mer än man brukar. Lufta hjärnan lite.

 

Ett annat förslag kan vara är att se på min favorit-serie just nu…

 

…vägen till Avonlea! Minns ni den?

Världens finaste serie! Utan den minsta tillstymmelse till omoral =)

 

Sommarboktips

Jag har läst några fina böcker under semestern. Såhär kommer några tips inför era ledigheter!

Elin Boardy upptäckte jag av en slump med hennes debutroman Allt som återstår. Och denna, hennes andra bok, har samma lågmälda men knivskarpa berättarton. Jag älskar böcker där handlingen i sig inte är mer vidlyftig än det drama som händer inuti karaktärerna. Den utspelar sig dessutom i det koloniala afrika med en helt vanlig svensk kvinna i huvudrollen, en av mina favoritsättningar.

 

Den här lilla boken Bländad av ljuset av Zoë Wicomb handlar om dagens Sydafrika. Och en dynamisk problematik i hur hudfärg inte längre ska spela någon roll men hela tiden gör det ändå.

Jag har läst någon roman av Haruki Murakami och som många andra fascinerats av hans magiska ton och geniala berättarhantverk. Den här boken är lite självbiografisk och formen är korta texter om löpning. Det är lättläst och roligt och man får förståelse, inte bara för Murakami som person utan även för andra träningsöverentusiaster.

statsvetarhatten på

Jag blev ombedd att skriva någonting om eurovision. För som ni vet är jag världens nörd, blir allmänt otrevlig och hyschar mot andra när jag tittar för att jag blir så vansinnigt engagerad.

 

Men jag tror jag vill ikläda mig statsvetarrollen och säga något om de politiska diskussionerna kring festivalen. För min åsikt är denna; musik och idrott har den nästan magiska förmågan att möjliggöra möten mellan länder vars ledare aldrig skulle sätta sig vid samma förhandlingsbord och diskutera. Skulle politiska utspel bli möjliga i tävlingen så skulle samtidigt tävlingen bli omöjlig.

 

Och trots att Azerbajian har en regim som vi verkligen inte accepterar så tycker jag ändå att det är bra att ett sådant land får vara med och tävla. Principen är densamma som i klassrummet. I möjligaste mån inte kasta ut den omöjliga eleven. ESC skapar massor av informella möten mellan människor, låter strålkastarskenet lysa över platser som ofta ligger mörkerlagda och välkomnar massor av journalister. Ja jag tror att ESC tvärtemot är postitivt för demokratiseringsprocessen i länder som Azerbajian.

 

bilden är härifrån

Och för att avsluta lite kaxigt; min man kan intyga att jag vid Loreens framträdande under första delfinalen i svenska melodifestivalen sa hon kommer vinna hela eurovision...

Amerikansk trosvisshet

Amerikansk kristenhet klingar allt som ofta illa i våra skandinaviska öron. Mycket av det som når oss är en kultur så tätt sammankopplad med den politiska högern att vi tycker de är helt galna. Krigs- och dödsstrafförespråkare, patrioter ut i fingerspetsarna och aggressiva motståndare mot allt och inget.

 

I det här blogginlägget vill jag istället ge en liten hyllning till det jag älskar med den amerikanska kristenheten. Alla de positiva möten jag gjort med den,  inte så mycket i media som alla möten jag personligen gjort med kristna amerikaner. När jag bodde i USA, på resande fot men också de jag mött här i Sverige (framförallt när jag var med i kyrkan New Life i Stockholm).

 

Kristna amerikaner har så mycket att lära oss om gästfrihet, trosvisshet och glädje. Och jag har svårt att ge några bra exempel utan väljer istället att tipsa om tre bloggar som jag är så lycklig att jag funnit. De är skrivna av några amerikanska mammor och de har en så härlig ton. Väldigt ärlig men samtidigt så trosviss att man känner sig upplyft varje gång man läst dem. Tips:

 

A blog full of weldons

 

Under the sycamore

 

Jen Hatmaker

Nystädat

Nu har jag äntligen städat lite bland mina länkar här till vänster!

Jag är periodare i vilka bloggar jag följer. UnderbaraClara är konstant men utöver henne varierar det lite. För att jag ska länka till vänners bloggar är mitt krav (oj, får man ställa sådana!)  att de ska blogga nåt sånär regelbundet. Jo, men annars är det så tråkigt att länka dit.

Jag tar supergärna emot tips på bloggar att följa! Vilken är din favoritblogg?

Bilden kommer från inredningsbloggen dosfamily.