Hooked

Ja, jag behöver ju inte låtsas vara någon jag inte är. Jag älskar melodifestivalen. Ändå intalar jag mig varje år att, ja det är inte så roligt egentligen. Men så kommer februari, och ja, lördagskvällarna är inbokade.

 

Två deltävlingar har varit och jag summerar det såhär: bättre än på länge! Jag var skeptisk till programledarna men jag tycker nu att de är så skönt avslappnade. Dessutom har det varit med två låtar som jag tycker är bra, på riktigt. Loreen, som jag satsar kommer vinna hela grejen. Och så David Lindgren i lördags. Härligt livsbejakande! Missade ni så ligger det fortfarande på play…

 

Appen

Ja nu är den ute, vår app!

Det är något så fjantigt som ett schlagerquiz

Men om man (som jag) gillar nördig melodifestivalen-fakta kan det vara väl investerade sju kronor.

Jag vill även passa på att rekommendera Christians första ”pekboksapp”. Den heter Listen and learn. Håll till godo!

Varning för de flesta!

 

Jag har varit fullständigt ointresserad av förlossningsberättelser. Mest tyckt det blivit lite obekvämt när folk gärna och sprudlande berättat detaljerat om sina förlossningar. Jag tycker nog så fortfarande. Det är ok att prata om när intresset är väldigt ömsesidigt, men man ska akta sig noga så att inte någon tvingas lyssna som inte vill höra. Jag har dock inte kunnat låta bli att skriva ner min berättelse, lite bearbetning är det nog allt. Om någon mot förmodan skulle vara intresserad så hittar man den här

 

Något jag däremot inte behöver varna för är Ryan Adams nya skiva Ashes & Fire . Jag lyssnade så mycket på honom åren efter gymnasiet, (ni har väl inte missat  albumet Gold??). Men allt han släppt efter det har varit ytterst mediokert. Den nya skivan är inget mästerverk, men han verkar må lite bättre. Lite mindre droger kanske, och lite mer kärlek till musiken? Lyssna!

Gud är inte rädd för ärliga människor

Det verkar råda någon slags föreställning om att man som kristen anser sig sitta inne med alla svaren.

I fredags såg jag tonårsfilem jag saknar dig jag saknar dig, om 15 åriga Cilla som omkommer i en bilolycka.

Där är en fruktansvärt smärtsam men samtidigt underbart ärlig scen från hennes begravning där killen hon var kär i sjunger den här sången, riktad till Gud och till Cilla.

Det är meningen att man ska skratta åt prästen som inte riktigt pallar med den brutala svärtan i sången och liksom försöker rädda situationen. Och visst kan han vara trovärdig på ett sätt, vi kan alla (inte minst kristna) hamna i det där diket, att försöka linda in och mildra verkligheten.

Men tron på en Gud gör faktiskt inte frågorna mindre. Sorgen och smärtan i livet försvinner inte för att jag tror att det finns en kärleksfull Gud bakom skapelsen. Men att ha någon att rikta alla frågor till, gör mig kanske mindre ensam.

Filmhelgen

Inte riktigt återhämtade efter veckan som lägerledare kände jag och Christian att vi behövde en paus. Det blev till en skön och ganska asocial helg i min systers tillfälligt tomma hus.

Jag hade tagit ansvaret för att hyra tre filmer för helgen och jag gjorde misstaget att gå efter antalet oscars och guldbaggar istället för sunt förnuft. Resultatet blev att helgen ramades in av tre väldigt bra men otroligt tunga filmer.

Först ut var winters’ bone som skildrar en annan sida av USA. En vardag fylld av fattigdom och misär och en huvudroll i form av en storasyster fullständigt fångad av sina omständigheter.

Sedan såg vi Black swan och insåg att temat var detsamma. Fångenskap.

Sist ut tittade vi på Svinalängorna och den röda tråden var uppenbar. Livsöden som fångar också de mest oskyldiga. Men också detta, den inneboende kraften att fortsätta kämpa, fortsätta överleva.

Hatkärlek

En Kristianstadsfavorit är det renodlade bakadpotatis-stället Graffiti.

Egentligen är det konstigt. För lokalen är så himla ful och personalen ofta otrevlig.

Men ändå återkommer jag, gång på gång. Igår med min kusin Lina. Vi konstaterade båda två att vi fortfarande valde samma fyllning som när vi var i 13 års åldern…

För trots allt går det inte att hitta lika god bakad potatis någon annanstans. Och kännetecknet är detta: skal så krispiga att man inte lämnar något kvar.

Hängmatteböcker

Efter Anna Karenina har plötsligt allt annat gått så himla snabbt att läsa! Jag har betat av den ena boken efter den andra och vill passa på att tipsa om några böcker som passar bra en slapp sommardag.

Hundraåringen (som klev ut genom fönstret och försvann) är det många som redan läst och det roliga är just detta; Jag har hört så olika reaktioner på den! Tre stycken jag pratat med har gett upp efter halva och bara stört sig på den tossiga handlingen. Andra (som jag) har sträckläst och älskat Forrest Gump – galenskapen. Det vore roligt att höra vad du tycker!

Jag har missat Alvtegens tidigare böcker (det blir nog de i sommar!) för den senaste veckan har jag slukat denna hennes senaste bok. Så finstämt och ändå ett så högt tempo. Love it!

Farväl till Agnes skulle jag beskriva som en lågmäld socialrealistisk bok. En man tittar tillbaka på sitt liv och reflekterar över de prioriteringar han gjort. En ganska dyster men också vacker bok.

Vad rekommenderar ni för sommarböcker?