De tusentals besluten

Som vuxen människa har man en ganska etablerad uppfattning om vad som är rätt och fel. Det har satt sig i ryggmärgen, det här är ok för mig, här går mina gränser.

Och det känns som en av de största utmaningarna med att vara förälder – att få ett helt oskrivet blad med normlöshet där man ska styra upp och sätta gränser. Varje dag är ofantliga mängder av hela tiden nya situationer där man måste bestämma vad som är ok, vart gränsen går.

Det kan vara särskilt svårt med allt det där som inte är farligt men kanske ändå inte ok. Att slicka på toaborsten? Att öppna luckan till dammsugaren och skruva? Att sjunga högt högt på bussen? Hela tiden nya situationer att ta ställning till.

Och ibland går det bra. Man hittar en skön magkänsla och håller en ganska schysst balans för vart gränserna går. Men ibland… (läs som idag) När man själv är skör och pms-ig. Då blir det en kalibalik av att ena stunden bli totalt låt-gåig där ipads, nappar och chips levereras i absurdum, och att andra stunden bli diktatorkärring som skäller på 2,5 åringen när han kissar på golvet.

Ja det är inte lätt. Fortsätt kämpa på alla ni som sysslar med uppfostran. Det är sannerligen inte så enkelt.

Att gå igenom elden, och sen att gå lite till

Livet har lärt mig någonting om att när man går igenom en tuff period. När man gått igenom ett eldbad av livets käftsmällar och man ligger utpumpad på andra sidan, så är det ofta inte helt över. Innan en ny årstid infaller – kommer det ofta fler motgångar. Som snöfall i april.

Åh, jag skriver det inte för att få er att tappa hoppet. Jag vill istället ingjuta hopp, få er att kämpa lite till.

När jag var ute och sprang igår började jag fundera över detta. Hur Bibeln lovar oss att vi inte ska prövas över vår förmåga (1 kor 10:13). Jag har varit så himla arg på Gud, för jag har tyckt att han inte håller vad han lovar. Jag har känt mig prövad över min förmåga.

Med några års perspektiv, från när jag var djupast på botten så börjar jag se det där i ett annat ljus. Att hur stor min förmåga är kanske inte ligger på mig eller mina känslor att avgöra.

Och jag kom att tänka på två ganska banala bilder om när det inte går mer, men att det går lite till. Den ena är när jag kom in i målfållan efter maraton. Och hur jag var så utpumpad att jag nästan inte minns hur jag lyckades ta mig via duscharna till att hitta Christian. Att den där halvtimmen efter loppet, nästan var jobbigare än att springa de där fyra milen – för jag hade slutat kämpa. Och den andra bilden är från mina förlossningar. Hur man verkligen ger allt man har för att föda ut det där barnet. Och sen ska de sy i ens underliv efteråt. För mig har det nästan varit det jobbigaste med att föda barn. Att det inte är över när det är över. Att man måste hålla ut lite till, efter att man liksom gått i mål.

Så älskade vänner. Alla ni som jag vet vandrar igenom mörka helveten just nu. Ge inte upp! Lite till. Fortsätt äta, fortsätt sova, fortsätt be. En ny dag kommer.

 

Ett inte så inspirerande inlägg

Jag är sugen på att skriva något smart och roligt. Finurligt och samtidigt klokt.

Får väl istället dela med mig av axplock av vad min hjärna bjuder på ikväll. VARNING – det verkar som att mitt glas är halvtomt ikväll…

- Våra grannars trädgård är full av alla olika färger och vår är enbart grön

- Vad störigt det är med alla kontra-artiklar på facebook. Direkt någon delar något bra så måste det skrivas nåt som säger ”ja men å andra sidan”…

- När ska vi få tillbaka vattnet?

- Vad kul det ska bli med Lisas fest

- Men vart ska Andins bo om vi inte fått tillbaka vattnet?

- Vilken buss ska jag ta ut till Furuboda imorgon?

- Synd att man inte har rinnande vatten, då skulle jag gjort fläderblomssaft ikväll

- tur att jag köpte färdig saft

- varför sover Christian redan?

 

Okej, det var nog allt. Hejdå!

 

Amish lifestyle

Nu har vi levt hemma en vecka utan rinnande vatten. Vi börjar hitta rutiner som funkar (morgonbesöket hos Joel och Jenny till exempel) och det är nästan som att man skulle kunna vänja sig vid det här.

Men som ni märker krockar det lite med att blogga. Det känns ju inte så amish liksom. Fast just nu sitter Christian och tittar på gamla nile city avsnitt, så då tänkte jag att även jag kunde vara lite high tech…

Maraton

bild(118)bild(124)bild(123)

Man står där i startleden och är taggad till tänderna. Huvuduppgiften är att inte gå ut för hårt, låta folk springa förbi och inte bli hetsad.

Efter några kilometer har man kommit in i flåset och lunken. Börjat se vilken vacker stad man springer i. Ivrig publik hejar med skyltar och ropar efter löpare de känner.

Första milen är passerad och än är det inte jobbigt. Ibland kommer tanken fyra timmar till och det svindlar lite men jag jagar bort den tanken genom att småprata med danskarna vid min sida ”flott” säger jag och pekar på nån fin byggnad.

Två mil är sprunget och jag har precis lämnat den charmiga stadsdelen Vesterbro och nu kopplas hjärnan på ordentligt. Bara bra tankar. ”Ett steg till är ett steg närmare målet” osv. Det känns fortfarande förvånansvärt lätt, men direkt jag kopplar bort tankarna sjunker mitt tempo allt för mycket. Fokus, framåt.

Vid tre mil kom regnet. Och all publik gick hem. Sista milen värker det i benen och var och varannan löpare (när man springer i mitt ganska långsamma tempo) vid min sida har börjat gå. Det är frestande att bli en av dem. Men jag håller ut. Förutom en ganska onödig kisspaus springer och springer jag. För varje kilometer anas målet allt mer. Snart så. Och där!

 

Saker man inte gör med en klackspark

bild(115)Jag ser allvarlig ut på bilden och dagen har varit lite sån. Högtidlig. Jag har varit på årsmöte och blivit invald i Furubodas styrelse.

Historiens vingslag ekar högt. Och jag är så tacksam till Gud för att jag ska få möjlighet att ge utlopp för alla drömmar och tankar jag har för en av de platser som jag älskar mest. Det känns oerhört hedrande, lite läskigt men också väldigt roligt.

 

Orka

Inomkyrkliga diskussioner,

spela på hästar,

klaga på hur folk ser ut,

köra runt i sportbilar,

bli irriterad på tiggare,

KENTs nya,

sjukdom,

astidiga morgnar,

självgodhet och rasism.

- nej det orkar jag inte med idag

Vårt hem just nu

Vårt charmiga badrum har tyvärr bytts ut till det här…

bild(103)

Och därför blir maj (och slutet på april) lite specialmånad för vår del. Vi flänger omkring som resande folk och slår ner bopålarna lite här och där. Just nu testar vi på att bo i Åhus.

Vi har lovat varandra att aldrig klaga på renoveringar. Det är sjukt priviligerat att kunna greja med sitt hem och bara något att vara tacksam över. Självvalt dessutom.

Så hejdå underbara turkosa badrum… Du gick tyvärr inte och rädda och vi får hoppas att du inte ersätts med något alltför ljust och fräscht.

 

 

 

Namn och identitet

Man är vad man heter : namn och identitet

Jag sprang på den här roliga boken på bibblan. Namn är verkligen något jag fascineras av och temat i boken är hur man förknippar vissa namn med särskilda egenskaper. En Magnus är blond och tystlåten, en Claudia sprudlande osv.

Jag har alltid varit lite kluven till mitt smeknamn Bettan. I mitt huvud är en Bettan en klämkäck, rundlagd och väldigt bullrig person. Elisabet är däremot lite för allvarsam för hur jag ser på mig själv. Men samtidigt tycker jag det är vackert. I släkten och familjen har jag alltid varit Lilla-Beth och det gillar jag. På engelska brukar jag ofta bli Liz och det är lite spännande, för det är på ett sätt en helt annan person. Ja, namn och identitet är fascinerande!

Hur ser du på ditt namn?