Elisabettan

Ibland kan man längta efter något men inte förrän i efterhand se varför man längtade så mycket.

Jag börjar nu se att den största glädjen för mig i att ha flyttat till vårt hus är känslan av att inte vara på väg någonstans.

Att ha landat på en plats och låta rötterna växa.

Och eftersom jag börjar jobba i juli tar jag emot de här sommardagarna i maj som en gåva från Gud.

Jag har inte gjort mycket annat i veckan än att gå omkring i linnen med melonbitar i handen.

Samtidigt som mitt hjärta och mina tankar börjar rikta in sig mot det som komma skall.

…hur lite min tro på Jesus är doktrin och regelbok. Och hur mycket det är ”ett porlande vatten i mitt inre”. En relation med honom som gjort mig. Som har koll på allt om vem jag är och vad jag mår bra av.

Jesus kallar sig livets vatten. Den som kommer till mig ska aldrig törsta mer. Och det sjuka är att det är sant. Ingen annanstans stillas mina begär och min rastlösa blick. Som hos Jesus. En liten stund med Jesus och jag känner mig levande igen.

Och nu vet ni om alla mina hemliga planer! Att jag till sommaren börjar jobba igen, och kliver in i rollen som ungdomsledare i Östermalmskyrkan. Något som först var en helt omöjlig tanke. Det kan jag ju inte vara, jag är ju mamma nu, småbarnsförälder. Men hur jag under en löprunda kände hur bitarna föll på plats. Det finns ju inget jag älskar mer! Än att vara med ungdomar och hjälpa dem vidare, vidare i sin relation med Jesus.  Och vidare in i ett liv som är underbart men också skitjobbigt och jag vill hjälpa dem till en tro som bär igenom allt.

Och så kom jag på att det ju inte är värre för Sixten (snarare bättre) att jag är borta på fredagskvällar än 9-5. Och så kom jag på att jag har förmånen att vara gift med en man som kräver att få dela på de där dagarna staten ger oss för att ta hand om vårt barn. Och som älskar att vara hemma lika mycket som jag älskar att vara i farten.

Ja jag ser fram emot att börja jobba. Men känner också viss bävan.  Just idag är Christian ute en sväng med Sixten medan jag är hemma, krasslig och dan. Och jag inser att åh hur ska jag klara av att vara borta från honom. Börjar längta efter en kvart. Men det är väl en del av att ikläda sig den där rollen som även är min numera, morsa.

Jadå, jag har fler tillkännagivanden att ge!

Idag röstade Östermalmskyrkans församlingsmöte igenom förslaget om att jag är deras nya ungdomsledare. Så med början i juli blir jag kollega med Lisa och gänget och får förmånen att hänga med kidsen så mycket mer. Spännande och så roligt!

(det är halvtid så jag kommer fortsätta att jobba på Antonskolan också)

Det finns en del drömmar som man inte kan göra någonting åt. Som bara är frön som kanske en dag blir träd att gunga i. Men för att de där ska hända kan man liksom inte göra något annat än att vattna lite ibland och så hoppas och be att fröet ska fortsätta växa.

Men så finns det drömmar. Som man kan kämpa och kriga och slåss och strida för att de ska bli verklighet. Utbildningar som kan bli pluggade, instrument man kan lära sig, lopp som kan löpas. Där det i stor utsträckning hänger på en själv, på uthållighet, envishet och hårt arbete.

De allra flesta drömmar som slår in  är nog resultatet av en kombination av de båda typerna. Kämpade för, men också uppväxta i sin egen egensinniga takt.

En dröm som funnits i mig i säkert tio år är drömmen om någon slags mötesplats. Något slags kafé eller kulturcenter skapat av och för ungdomar. Ibland har jag kallat det ett nutida kloster. Ibland har jag kallat det för fryshuset. Drömmen har sett lite olika ut men vissa inslag består – ungdomar – olika kulturella uttryckssätt – matgemenskap. Längs vägen har jag mött många som burit på liknande tankar. De senaste året har jag mer konkret burit drömmen tillsammans med Jenny. Platsen har blivit mer konkret, målgruppen likaså.

Vi vill göra något bra på Österäng i Kristianstad. En mötesplats för framförallt unga kvinnor. Vägen till vårt kulturkafé är fortfarande lång. Men ett viktigt steg tas på tisdag. Då bildas nämligen kulturföreningen Miryam…

Miryam betyder den efterlängtade. Det är utgångspunkten, varje människa är efterlängtad och viktig. Men vi vill också poängtera att var och en är efterlängtad till vårt land och vår stad, oavsett vart man än är född någonstans. Miryam betyder även den trotsiga. Och vi tror att det behövs fler tjejer som vågar trotsa. Trotsa stereotyper om hur man ska vara  och vad man vågar göra som tjej.

Vår första grej vi kommer att göra är att arrangera ett Streetkollo under midsommarveckan. Det lär bli fett med najs. Vi ska slåss för det här. Och sen låter vi det samtidigt växa i sin egen och Guds takt. Spännande!

För lite drygt ett år sedan flyttade vi från Örebro. Från fantastiska vänner, en härlig församling och ett stort nätverk människor. Jag hade bott där i fyra år. Fyra tunga år.

Och för årens tyngd beskyller jag inte staden. Men tyvärr har minnet av staden Örebro förstås präglats av de glasögon jag fick bära när jag bodde där. År av sjukdom, trötthet och sorg.Och även om jag verkligen kan sakna er härliga människor som finns i Örebro. Så känner jag mig så befriad att jag slipper bo där!

Jag förstår att Skåne objektivt sätt inte är världens bästa plats. Men i mitt hjärta är det så. Jag älskar Skåne. Jag älskar att bo i Skåne. Jag tycker att allt är bättre här. Luften är friskare, färgerna vackrare.

Och det är väl något man bara får orka med om man vill leva med mig. Att jag älskar Skåne. Och just nu får jag bo här. Hemma! Det kanske kommer andra dagar, när vägen leder oss någon annanstans. Det är jag öppen för, och det tar vi då. Men just nu får jag bo här. Hurra!

Ligger i soffan och pustar ut. Den sista slurken te är uppdrucken, några matcher rumble förlorade. Klockan är halv tio och det är fortfarande skymning, fåglarna sjunger sina sista sånger.

Veckan som varit har varit intensiv. Men så rolig. Tänk att få älska nuet! Att inte ständigt längta tillbaka eller vidare.

Jag önskar dig nytt hopp i veckan som kommer. Och vi ber med David i psaltaren:

Låt mig var morgon möta din trofasthet

ty jag förtröstar på dig

Visa mig den väg jag skall gå

jag sätter mitt hopp till dig (ps 143:8)

Jag har fått elva frågor av Ellen och Jenny på www.distandiying.com. Efter att ha besvarat dem är det sedan min uppgift att skriva elva nya frågor och skicka vidare till lika många personer.

1. Vem har peppat dig mest genom livet? Hur?

Jag måste nog svara mina föräldrar. Inte så mycket genom ord utan genom det sätt som de levt sina liv. Att ingenting är omöjligt, inga projekt för stora att dra igång om man tror på något riktigt mycket.

2. Har du någon skämslåt?

Hm, hela min musiksmak klassas som skäms-musik. Med rätt beats kan jag lyssna på det mesta. Men jag vet att Christian tyckte att botten var nådd när jag lyssnade på Mohombis ”bumpy ride” härom året…

3. Hur ser ditt livs dröms-skiss ut?

Åh jag har fått lägga ner mina drömmar för hur livet skulle sett ut så många gånger så jag vet inte. Att inte bli rejält sjuk någon mer gång är min högsta dröm. Och att få många barn.

4. Hur sover du helst?

På mage

5. Vad gör du för att bli på bättre humör?

Äter. Inget påverkar mitt humör så mycket som lågt blodsocker.

6. Favorit barnpogram?

Tippens sommarlovsmorgon

7. Vilket inköp ångrar du mest?

Har faktiskt inget glasklart (har väl förträngt det…). Ger bort det på momangen när jag ångrar det, så finns det inte kvar att påminna.

8. Vad ångrar du att du inte köpte?

Skulle ha köpt tygblöjor på en gång, för nu är vår ekonomi så stram att jag aldrig känner mig fri att köpa dem.

9. Vad längtar du efter?

Sedan Sixten var två månader har jag varit avundsjuk på alla som är gravida. Älskade att vara det. Men så längtar jag efter massa andra saker också. Att Guds rike ska komma. Fungerande församlingar. Människors upprättelse. Att vänners desperata böner ska besvaras.

10. Vilken insekt skulle beskriva dig bäst?

Nyckelpigan. Både soft och ettrig på samma gång. Och kissar hela tiden.

11. Vem skulle du vilja överraska?

Christian! Och Joel och Jenny! Och Lisa! Och Daniel och Karin! Och Ninni och Marcus! osv.

Nu elva frågor att skicka vidare:

1. Vad åt du till frukost idag?

2. Vad skulle du vilja uppfinna?

3. Vad lyssnar du helst på när det regnar?

4. Vem har lättast att få dig att skratta?

5. Vad läser du just nu?

6. Vilken är din favoritfrukt?

7. Vilka är dina favvo-namn?

8. Vad är det svåraste du lagat/bakat?

9. Vilken färg klär dig bäst?

10. Vilket te väljer du oftast?

11. Vilket är ditt bästa fik i Sverige?

Ibland märker man inte av anspänningar förrän i efterhand. Och sedan i efterhand blir det så uppenbart:

Jaha, det är kanske delvis därför jag varit så trött. Jaha, det är därför jag har haft skrivkramp till och med på bloggen.

Igår höll jag mitt livs första vårtal. Och jag hade fått den hedrande förfrågan från Furuboda. Ett tillhåll för flera hundra människor på valborgsmässoafton.

Jag ville säga något om att möta människor. Och om att inte vara rädd för det okända. Här är finalen:

Vi firar ikväll att våren är här och det mirakel som sker varje år Miraklet Att de där karga björkgrenarna plötsligt kan vara fyllda av små ljusgröna löv. Att den där rabatten som först varit snötäckt, sedan brun och tom, plötsligt prunkar av liv i alla möjliga härliga färger.

Visst är det fantastiskt? Att den bruna tomma rabatten plötsligt är färgglad och vacker.

Jag skulle vilja påminna oss om att ha den där vinterrabatten i minnet när vi möter varandra i vår. Att vi inte skulle bedöma varandra utifrån det vi ser med blotta ögat. Jag skulle vilja uppmuntra oss att stanna upp när vi möter varandra och våga se lite djupare. Så att vi såg alla lökar och frön, allt det där underbara som vår skapare stoppat ner i oss och som får komma fram när vi blir bemötta med kärlek och respekt.

Låt oss ta med lite av Furuboda med oss hem. Ett vårigt sätt att möta varandra. Att våga mötas även om vi är olika på många sätt.

Ikväll säger vi hejdå till ännu en vinter och vi välkomnar ännu en vår. Vad gott att få göra det tillsammans!

Låt oss utbringa ett fyrfaldigt leve för våren.

Den tysta mellandagen ligger fortfarande nära mig. Lärjungarnas förtvivlan. För detta, för honom levde vi vårt liv. För detta, för honom la vi ner våra egna framtidsplaner. För detta, för honom gick vi upp på morgonen.

Och mina smärtsamma erfarenheter i livet förminskar inte Gud. Antingen raderar de honom. Eller gör de honom större-

De hade kunnat sudda ut honom för mig. Det kändes så. Ökendagar då Gud var död, eller åtminstone sovande. Och alla mina och Christians drömmar och planer för framtiden, med fokus på Guds rike. För detta, för honom levde vi vårt liv. Suddades ut tillsammans med honom.

Lärjungarna och den fuktiga Jerusalemhettan. För detta, för honom gick vi upp på morgonen. Och varför mer gå upp? De hade ju sett in i hans ögon. Hur skulle de ögonen kunna ljuga. Men så var det nu. Varför mer gå upp?

Mina erfarenheter av smärtsamma dagar förminskar inte Gud. Om han finns, så är han större. Ser hela bilden. Bilden som är omöjlig att se och knappt att tro på under tysta lördagar.

En korsfäst Gud. Nederstigen i dödsriket. Och lika tysta och utan hopp är  våra dagar ibland. Antingen suddar de ut honom. Eller gör de honom större.