Störande inslag i stadsbilden?

En sak som plågat mig ett bra tag är det här med våra tiggare.

Jag förstår faktiskt att människor stör sig. För vet ni, det stör mig. Att  människor sitter på min gata i min stad och sträcker ut sina händer och genom det säger ”hjälp mig”. Det rör upp någonting i mig, som jag gärna skulle låta vara orört.

Att få ett kallt hjärta är väldigt lätt. Jag märker det så tydligt, att någonting dör inom mig när jag bara går förbi dessa människor som så tydligt ber om min hjälp. Gör man det dag efter dag, är de snart inte ens människor längre. De är störande inslag i stadsbilden.

Men vad ska man göra då? Jag tror det finns saker vi kan göra och jag hoppas ni vill vara med mig. Jag har iallafall bestämt mig. Jag ska slåss med näbbar och klor för att mitt hjärta inte ska bli ett hjärta av sten.

För mig som kristen är diskussionen om vart pengarna går inte särskilt viktig. Jesus pratar aldrig om ”var säker på vilka motiv som ligger bakom” eller ”se till att ingen tjänar gott på din generositet” när han pratar om att vi ska vara generösa. Vi ska bara ge. punkt.

Jag ger dock inte ofta pengar. För mig är det viktigaste att visa medmänsklighet. Därför är min huvudregel att säga hej, hur är det. Även om jag har bråttom någonstans eller det står tio människor som tigger längs min väg, så kan jag hälsa. När jag har möjlighet, om jag bara går och strosar till exempel så brukar jag  bjuda på kaffe/mat/banan/coca-cola. Det är inte alltid lätt. Och jag märker att det svåraste är nästan det tjocka täcket av tankar ”vad ska alla runt om kring tänka” som kastar sig över mig. Men jag har bestämt mig och jag ignorerar de tankarna så gott jag kan.

Vill ni vara med mig? Låt oss göra Sverige varmt! Jag ser fram emot alla härliga berättelser om middagsbjudningar och inneboende och generositet bortom vett och sans. Himlen på jorden, vänner!

 

Allt jag behöver har jag inom mig?

Nyligen fick jag frågan av en vän ”hur får du kraft till allt?”.

Det fick mig att tänka Panetoz melodifestivaldänga Efter Solsken. Jag gillar den, men jag förhåller mig totalt ironiskt till texten. De sjunger bland annat ”allt jag behöver har jag inom mig”, och i ett stick sjunger de ordet ”mig” typ hundra gånger. ”mig, mig, mig, mig”.

För grejen är den, att all energi jag har, åtminstone till att göra positiva och goda saker kommer inte inifrån mig själv. Det får jag utifrån, från Honom som har skapat mig. Jag märker stoor skillnad om jag tar en sekund i stillhet och ber ”Gud fyll mig med kraft idag”, eller om jag bara rusar på i mitt eget tempo.

I mig själv tar jag alltid slut. Det blir tomt och ekar. Men i Gud, kan jag älska andra människor och göra saker för andra utan att själv bli dränerad. Han fyller på, han ger, han öser utan botten.

 

Mina hjältar/världens hopp

Idag var det Majkens dag, jag var med på hennes barnvälsignelse i Tollarp.

Majken föddes in i min brors fina familj. De är inte bara min brors fina familj, de är även mina hjältar.

För sisådär sex år sedan flyttade de från Örebro till Tollarp. Karin och Daniel, tillsammans med ett annat par (Martin som höll i barnvälsignelsen, och hans fru Erica) för att bosätta sig i världens håla (ja förlåt, men Tollarp är inte Tokyo precis).

De valde inte att bosätta sig där för att det var en särskilt sexig plats. De flyttade till Tollarp för att gå in i en liten liten frikyrka och leva som salt och ljus på en plats där det bor väldigt få andra kristna. De såg stora behov och de vågade gå. De sökte inte sitt eget först.

Och nu kämpar, slåss och fightas de för det de tror på. Och jag vet att de verkligen älskar Tollarp och sin församling nu. Men det är samtidigt inte särskilt romantiskt. Listan på anslagstavlan avslöjade hur fyra grupper (och då är ändå alla tillräckligt pigga medlemmar igång!) delar på alla arbetsuppgifter i kyrkan. Och samtidigt är det få platser jag möter så mycket glädje på som när jag kliver in i Betania i Tollarp. Jag tror inte att Majken kunde få ett bättre hem.

hellre bjuda en hungrig familj på mcdonaldsmat än att gå förbi dem

ibland kan våra principer stå i vägen för kärleken, generositeten och guds rike.

 

de små detaljerna i våra liv är viktiga. hur vi hanterar våra pengar och hur vi sopsorterar. Jag tänker ju extra mycket på det i år. Men det får aldrig bli viktigare än människor.

 

”Syndakatalogen” syftar till en tid då (fri)kyrkan i Sverige hade väldigt klart för sig vad som var synd. Att gå på bio, att dansa, att spela fotboll på en söndag är saker jag tänker på när jag hör det begreppet. Vi läser galaterbrevet (en bok i bibeln) med några vänner från kyrkan och det handlar om några av de första generationerna kristna som väljer att fortsätta leva i alla de gamla judiska traditionerna och reglerna även om de lägger till tron på Jesus. Paulus blir alldeles tossig på dem och säger typ ”men fattar ni inte, då har ju Jesus dött förgäves!

 

I och med att Gud blev människa och dog och uppstod så har vi en enorm frihet. Vi har fått förlåtelse för våra synder och vi har fått ett perspektiv av att vi aldrig kan förtjäna den förlåtelsen. Den är en gåva och våra gärningar kan aldrig bli perfekta nog att förtjäna den.

 

Men jag tror att vi ibland misstar oss. Vi fokuserar på de små detaljerna, och även om de är viktiga så kan de stå i vägen för den frihet det finns i att tillhöra Jesus. Idag handlar inte reglerna och lagarna som vi kan bli fastlåsta av inte om vi får gå på bio eller inte. Jag tror det är helt andra grejer som vi förhåller oss till idag i våra försök att leva så ”rätta” liv som möjligt. Men fortfarande finns risken att människor kommer i kläm.

 

För hur noga vi än är med att köpa rättvisemärkt kaffe så kommer våra liv aldrig vara perfekta. Och vi får inte vara noggranna med det i bekostnad på att faktiskt bjuda någon på det där kaffet.

Kärlek och respekt

I kölvattnet av den hemska skilsmässobilagan vill jag stämma in i de röster som vill lyfta äktenskapet. Svenska dagbladet publicerade den här briljanta ledaren i tisdags. Och jag måste bara rekommendera svt’s fantastiska serie Så levde de lyckliga. Jag älskar livshistorier där man låter människor tala till punkt.

 

Jag är så glad att jag är gift med Christian.Han är verkligen en gåva från Gud till mig.  Jag tar det inte för givet. Vi ber fortfarande varje kväll innan vi somnar. Vi somnar fortfarande hand i hand. Som Theresia skrev gräset blir grönare om man vattnar. Det gäller alla relationer men det särskilda med äktenskapet är att det är ett förbund. Jag har lovat att älska Christian. Vilket löfte, det är ju helt sjukt!

 

För det jag kanske inte hade koll på för fem år sedan var hur mycket man förändras. Vi är ju båda helt andra personer idag. Hur kan jag lova igår att jag ska älska den Christian är imorgon? Men det är ju det som är så häftigt. Vi måste göra allt, allt idag för att älska varandra imorgon. Och i praktiken så blir det så små konkreta grejer som räknas. Att prata om det som ligger på hjärtat. Att inte gå runt att störa sig på saker. Att ge varandra frihet att förändras. Kärlek och respekt.

 

Det är inte enkelt, men det är värt att slåss för!

 

Företagsledarnas lov

Jag och Christian fick med oss entreprenörskap i modersmjölken. Förutom  att våra föräldrar driver sina egna verksamheter så har samtliga av våra far och morföräldrar haft egna bolag – lanthandlar, jordbruk, godisaffärer och bageri. Det känns som att vi fått en god inblick i flera av för och nackdelarna med att driva något eget.

 

Jag blir störd av den negativa bild som ges av företagare. Utgångspunkten för många är att de bara är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt. Och när dåliga exempel målas upp såsom Carema och girigia friskoleledare så drar man alla över en kam. Cheferna och ledarna blir bovarna i samhället som vill sko sig på de svaga. Tvärtom tänker jag att Sverige är totalt beroende av sina företagsledare och chefer. Att de gör något av det viktigaste man kan göra. De investerar så mycket av sin tid och sitt engagemang för att skapa arbetstillfällen och bra arbetsplatser.

 

Sen är löneglappet mellan dem och de anställda ofta på tok för stort. Och spelreglerna har ofta blivit orättfärdiga och klimatet kallt och hårt.

 

Men jag är övertygad om att det inte är privatiseringen i sig som är problemet. Jag tror man kan bygga grymt bra privata äldreboenden om man inte har som syfte att bli rik utan att göra bra äldrevård. Mina föräldrars skolbygge är ett bra exempel på att en friskola inte behöver gå ut på att tjäna pengar, utan att bygga en bra skola. Och jag älskar att min storebror byggt ett datorföretag mitt i obygden (Tollarp) och skapat arbetstillfällen till programmerare långt ifrån Stockholms innerstad.

 

Min poäng är; kom igen alla entreprenörer! Våga ge er in i den världen och gör något som era hjärtan tror på. Det är inte fult att driva företag, det är vackert ,så länge du gör det med goda syften. Kör så det ryker!

Att orka med sig själv

Jag vet inte hur det är med dig, men ibland kan jag bli så himla trött på mig själv. På mina tankemönster, mina ordval, att jag inte har mer nåd med människor. Om man travar runt och känner så hela tiden, ja då måste man göra någonting åt det. Men att känna så lite ibland. Usch vad jag är trött på mig själv! Det tror jag kan vara lite nyttigt.

 

För det hjälper mig att tänka att andra människor också känner så. Och när jag stör mig på hur jobbig någon annan är. Då kan det vara bra att veta att den där någon nog tycker att den själv också är hemskt jobbig.

 

Och det hjälper mig att vara tacksam över att människor i min närhet orkar med mig. För jag orkar ju knappt med mig själv.

 

Dagens tips är Lisas predikan från Östermalmskyrkan i söndags. Hon pratade om förlåtelse, också om att kunna förlåta sig själv. Jag vill utmana även dig som inte brukar lyssna på predikningar från kyrkor att höra den här. Lisa har verkligen blommat ut i sin gåva att predika de senaste månaderna. Hon har hittat en stil där hon (utan att det för det blir det minsta klatchigt) är lite som en livscoach. Hon benar ut stora begrepp och hjälper en se hur livet hänger ihop. Du hittar predikan om förlåtelse här.

Dubbla känslor

Helgen har präglats av ytterligare en omänskligt genomförd utvisning av migrationsverket och den svenska polisen. Många vänners facebook-loggar har varit fyllda med upprop för pastor Jean som blivit tvångsdeporterad till Kongo. Du kan läsa hans berättelse här.

 

Associationerna till fyrtiotalets Tyskland ligger nära till hands. Sverige har inte längre någon flyktingpolitik att vara stolt över. Lagstiftningen är luddig och flat. Och ingen tar ansvar för att det sättet vi behandlar människor som flyr från tortyr och dödsdomar. Hej hopp, ni vill bara utnyttja vårt system, tillbaka med er. Den ansvarige ministern, Tobias Billström, pratar på ett sätt som gör det helt uppenbart att han inte kan känna någon personligen som är flykting. Skulle han ha haft en vän i sitt vardagsrum som berättade om sitt liv och sina erfarenheter från ett liv på flykt, så skulle han inte kunna ha en så kall och professionell (i negativ bemärkelse) ton.

 

Och så, mitt i frustrationen och sorgen över mitt lands migrationspolitik. Så är jag också fylld av glädje. Glädje över att denna frågan enar mina kristna systrar och bröder. Att ropet efter solidaritet och medmänsklighet hörs starkt från kyrkan, när den avlägsnat sig från politiken. Att det skingrar tankar på att pilla sig i naveln och ägna sig åt inomkyrkliga frågor och istället göra det kyrkan är till för: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.  Amen!

Fastan

Igår inleddes fastan och det låter kanske lite konstigt men det är min favorittid under kyrkoåret. Det kommer liksom så lägligt. När det är som allra mest vardag, och allt bara rullar på. Då är det tid att stanna upp, skala av och reflektera.

 

Man kan fasta från helt olika saker. Kött, kaffe, socker, facebook, tv – ja vad som helst som helst. Poängen är att genom att skala bort något som man annars tar för givet så öppnar det ens ögon för vad man faktiskt har, det frigör tid och det befriar en från beroenden som man kanske helt oreflekterat sitter fast i. Kanske lite flummigt förklarat men det öppnar upp springor och sprickor – platser där man kan se Gud, nu när det där andra försvinner.

 

Man kan också fasta till saker. Lägga till nya goda vanor. Läsa mer bibel, öva sig i generositet eller gästfrihet.

 

Fastan inleddes igår och varar fram till påsk. Det är inte för sent att haka på. Haka på en tusenårig tradition!

Michael Jackson och livets allvar

Jag vet inte om ni minns vad ni gjorde dagen då Michael Jackson dog. Jag minns iallafall inte. För jag låg i koma.

 

Ibland blir det nästan lite skrattretande uppenbart, vad som är viktigt och vad som inte är det. Visst kan det vara kul att snacka om kändisar och ha koll på vad som händer. Och visst är det sorgligt när bra artister går ur tiden. Men jag menar, hur mycket har det med mitt liv att göra egentligen? Jag påmindes om detta igår. När Whitney Houston gick bort och samtidigt var alla våra böner och tankar hos en bekant till familjen som låg på operationsbordet. Jag vet att de älskar Whitney Houston, den drabbade familjen. Men de kunde nog inte bry sig mindre igår.

 

I slutet av sommaren 2009, när den värsta stormen i mitt sjukdomstillstånd blåst förbi, snackade alla om Michael Jackson. Den stora grejen som hänt den sommaren, var att han dött. Och jag minns hur väldigt pyttelitet det var i mitt och familjens perspektiv. Jaha, ryck på axeln liksom.

 

För ibland står livet stilla. Och då är det bara här och nu och vi tillsammans som räknas. Allt annat, alla andra blir suddiga och oviktiga. Och vi fortsätter be och hoppas för Jonatan. För framtid och morgondag.