Elisabettan

Idag var det Majkens dag, jag var med på hennes barnvälsignelse i Tollarp.

‘

Majken föddes in i min brors fina familj. De är inte bara min brors fina familj, de är även mina hjältar.

För sisådär sex år sedan flyttade de från Örebro till Tollarp. Karin och Daniel, tillsammans med ett annat par (Martin som höll i barnvälsignelsen, och hans fru Erica) för att bosätta sig i världens håla (ja förlåt, men Tollarp är inte Tokyo precis).

De valde inte att bosätta sig där för att det var en särskilt sexig plats. De flyttade till Tollarp för att gå in i en liten liten frikyrka och leva som salt och ljus på en plats där det bor väldigt få andra kristna. De såg stora behov och de vågade gå. De sökte inte sitt eget först.

Och nu kämpar, slåss och fightas de för det de tror på. Och jag vet att de verkligen älskar Tollarp och sin församling nu. Men det är samtidigt inte särskilt romantiskt. Listan på anslagstavlan avslöjade hur fyra grupper (och då är ändå alla tillräckligt pigga medlemmar igång!) delar på alla arbetsuppgifter i kyrkan. Och samtidigt är det få platser jag möter så mycket glädje på som när jag kliver in i Betania i Tollarp. Jag tror inte att Majken kunde få ett bättre hem.

I kölvattnet av den hemska skilsmässobilagan vill jag stämma in i de röster som vill lyfta äktenskapet. Svenska dagbladet publicerade den här briljanta ledaren i tisdags. Och jag måste bara rekommendera svt’s fantastiska serie Så levde de lyckliga. Jag älskar livshistorier där man låter människor tala till punkt.

Jag är så glad att jag är gift med Christian.Han är verkligen en gåva från Gud till mig.  Jag tar det inte för givet. Vi ber fortfarande varje kväll innan vi somnar. Vi somnar fortfarande hand i hand. Som Theresia skrev gräset blir grönare om man vattnar. Det gäller alla relationer men det särskilda med äktenskapet är att det är ett förbund. Jag har lovat att älska Christian. Vilket löfte, det är ju helt sjukt!

För det jag kanske inte hade koll på för fem år sedan var hur mycket man förändras. Vi är ju båda helt andra personer idag. Hur kan jag lova igår att jag ska älska den Christian är imorgon? Men det är ju det som är så häftigt. Vi måste göra allt, allt idag för att älska varandra imorgon. Och i praktiken så blir det så små konkreta grejer som räknas. Att prata om det som ligger på hjärtat. Att inte gå runt att störa sig på saker. Att ge varandra frihet att förändras. Kärlek och respekt.

Det är inte enkelt, men det är värt att slåss för!

Jag och Christian fick med oss entreprenörskap i modersmjölken. Förutom  att våra föräldrar driver sina egna verksamheter så har samtliga av våra far och morföräldrar haft egna bolag – lanthandlar, jordbruk, godisaffärer och bageri. Det känns som att vi fått en god inblick i flera av för och nackdelarna med att driva något eget.

Jag blir störd av den negativa bild som ges av företagare. Utgångspunkten för många är att de bara är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt. Och när dåliga exempel målas upp såsom Carema och girigia friskoleledare så drar man alla över en kam. Cheferna och ledarna blir bovarna i samhället som vill sko sig på de svaga. Tvärtom tänker jag att Sverige är totalt beroende av sina företagsledare och chefer. Att de gör något av det viktigaste man kan göra. De investerar så mycket av sin tid och sitt engagemang för att skapa arbetstillfällen och bra arbetsplatser.

Sen är löneglappet mellan dem och de anställda ofta på tok för stort. Och spelreglerna har ofta blivit orättfärdiga och klimatet kallt och hårt.

Men jag är övertygad om att det inte är privatiseringen i sig som är problemet. Jag tror man kan bygga grymt bra privata äldreboenden om man inte har som syfte att bli rik utan att göra bra äldrevård. Mina föräldrars skolbygge är ett bra exempel på att en friskola inte behöver gå ut på att tjäna pengar, utan att bygga en bra skola. Och jag älskar att min storebror byggt ett datorföretag mitt i obygden (Tollarp) och skapat arbetstillfällen till programmerare långt ifrån Stockholms innerstad.

Min poäng är; kom igen alla entreprenörer! Våga ge er in i den världen och gör något som era hjärtan tror på. Det är inte fult att driva företag, det är vackert ,så länge du gör det med goda syften. Kör så det ryker!

Jag vet inte hur det är med dig, men ibland kan jag bli så himla trött på mig själv. På mina tankemönster, mina ordval, att jag inte har mer nåd med människor. Om man travar runt och känner så hela tiden, ja då måste man göra någonting åt det. Men att känna så lite ibland. Usch vad jag är trött på mig själv! Det tror jag kan vara lite nyttigt.

För det hjälper mig att tänka att andra människor också känner så. Och när jag stör mig på hur jobbig någon annan är. Då kan det vara bra att veta att den där någon nog tycker att den själv också är hemskt jobbig.

Och det hjälper mig att vara tacksam över att människor i min närhet orkar med mig. För jag orkar ju knappt med mig själv.

Dagens tips är Lisas predikan från Östermalmskyrkan i söndags. Hon pratade om förlåtelse, också om att kunna förlåta sig själv. Jag vill utmana även dig som inte brukar lyssna på predikningar från kyrkor att höra den här. Lisa har verkligen blommat ut i sin gåva att predika de senaste månaderna. Hon har hittat en stil där hon (utan att det för det blir det minsta klatchigt) är lite som en livscoach. Hon benar ut stora begrepp och hjälper en se hur livet hänger ihop. Du hittar predikan om förlåtelse här.

Helgen har präglats av ytterligare en omänskligt genomförd utvisning av migrationsverket och den svenska polisen. Många vänners facebook-loggar har varit fyllda med upprop för pastor Jean som blivit tvångsdeporterad till Kongo. Du kan läsa hans berättelse här.

Associationerna till fyrtiotalets Tyskland ligger nära till hands. Sverige har inte längre någon flyktingpolitik att vara stolt över. Lagstiftningen är luddig och flat. Och ingen tar ansvar för att det sättet vi behandlar människor som flyr från tortyr och dödsdomar. Hej hopp, ni vill bara utnyttja vårt system, tillbaka med er. Den ansvarige ministern, Tobias Billström, pratar på ett sätt som gör det helt uppenbart att han inte kan känna någon personligen som är flykting. Skulle han ha haft en vän i sitt vardagsrum som berättade om sitt liv och sina erfarenheter från ett liv på flykt, så skulle han inte kunna ha en så kall och professionell (i negativ bemärkelse) ton.

Och så, mitt i frustrationen och sorgen över mitt lands migrationspolitik. Så är jag också fylld av glädje. Glädje över att denna frågan enar mina kristna systrar och bröder. Att ropet efter solidaritet och medmänsklighet hörs starkt från kyrkan, när den avlägsnat sig från politiken. Att det skingrar tankar på att pilla sig i naveln och ägna sig åt inomkyrkliga frågor och istället göra det kyrkan är till för: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.  Amen!

Igår inleddes fastan och det låter kanske lite konstigt men det är min favorittid under kyrkoåret. Det kommer liksom så lägligt. När det är som allra mest vardag, och allt bara rullar på. Då är det tid att stanna upp, skala av och reflektera.

Man kan fasta från helt olika saker. Kött, kaffe, socker, facebook, tv – ja vad som helst som helst. Poängen är att genom att skala bort något som man annars tar för givet så öppnar det ens ögon för vad man faktiskt har, det frigör tid och det befriar en från beroenden som man kanske helt oreflekterat sitter fast i. Kanske lite flummigt förklarat men det öppnar upp springor och sprickor – platser där man kan se Gud, nu när det där andra försvinner.

Man kan också fasta till saker. Lägga till nya goda vanor. Läsa mer bibel, öva sig i generositet eller gästfrihet.

Fastan inleddes igår och varar fram till påsk. Det är inte för sent att haka på. Haka på en tusenårig tradition!

Den som roas av det har kanske funderat över vart jag står på den partipolitiska kartan. Sanningen är den att det svänger ganska hej vilt.  Jag har hjärtefrågor som inte ryms inom ett partiprogram. Istället röstar jag ofta på oppositionen.

Jag tycker att det är viktigt med en stark opposition. De som sitter i regeringens sköna fåtöljer ska liksom aldrig få sjunka för djupt och bekvämt ner i dem. Oppositionen ska ihärdigt vara en nagel i ögat på de som styr, ställa vettiga frågor, skapa debatt.

Därför tycker jag att det är helt förödande det som händer med socialdemokratin just nu. De har liksom haft öppet mål för att lyfta sin ideologi. Utförsäkringarna, massutvisningarna och äldrevårdsskandalerna ligger där, framdukade som läckerheter som ingen vill hugga tag i. Istället pillar man allt djupare ner i sin navel, eller som på den här talande bilden som figurerat på facebook:

(om ni hittar en källa till den här bilden får ni gärna meddela mig, så att jag kan lägga ut den!)